bleknat, än rodnat; tag brefvet, pröfva först, döm
sedan !
Han hvarken ville eller vågade det. Hon på-
tvingade bonom papperet, och han läste:
Dyre Riancourt! Ert anbud har öfverraskat
mig och är alltför smickrande, att det icke skulle
ingifva mig den högsta glädje. Men det gjordes
alltför plötsligt, i ett tillstånd af sinnesspänning.
Ni begärde herr Ludvigs och Raymonds aflägs-
nande och, när jag förklarade mig icke kunna ef-
terkomma denna önskan, anhöll ni om min hand.
Bägge äro förträfflige män, högaktade af min far
och mig, samt förtjena er vänskap. Om ni älskar
mig, som ni säger, så bevisa detta framför allt
dermed, att ni icke stör friden i vårt hus. Del-
tag i vår vänskapliga krets. Skulle ni längre
fram, när ni blifvit mer lugn, förnya ert anbud,
så skulle jag för allvar anse, hvad jag nu anser
för ölverilning, och sedan begära svar af mitt
bjerta. Till dess är jag, hädanefter som hittills,
den eder högaktande väninnan Constance.,
Nå, hvad finner ni uti brefvet? frågade Con-
stance. Nu vet ni det; han har erbjudit mig
sin hand, och jag har afslagit den. Oiacksammel
Den stackars ynglingen sjönk ned för hennes
fötter. Hen var för mycket öfverraskad, för alt
kunna dechiffrera brefvets innehål. Tårarne ström-
made öfver hans kinder, han omfattade flickans
knän. Himrmelska Constance! utropade han, för-
låt, förlåt, jag älskar dig ju så outsägligt! Ännu
har jag icke vigat säga det, men ville det, sedan jag
erhållit en plats vid teatern. Jag hjuder dig icke
rang, icke rikedom, men ett bjerta, lifvadt af
den trognaste kärlek Af vår gemensamma lön
skola vi kunna lefva ;d operor, Jag komponerar,