AFARUUS OJURIUA 9) VID oc VI URANIGRAILVAIUUI IRONI
Lars Fredrik Engström 4 röst.
För dem, som akta på tidens tecken här ilan
det, är det alltid till en viss grad intressant at
iakttaga, hvarest den bekante politiska hvalfisker
slår sina bugter, när någon större allmän angelä-
genhet är å bane. För närvarande delar denn:
notsbilitet sina bona officia mellan Svenska Bie
och Freja, eller den numera sig så kallande Kon
stilutionelle, men det är isynnerhet i den sed-
nare, som hans evolutioner äro synliga, och föl
närvarande gäller det att motarbeta representa-
tionsreformen.
Såsom bekant är, består den förenämnde rykt-
bare mannens taktik egentligen deruti, att sjel
sammansätta ett par satser eller förutsättningar,
och söka upprepa dessa, så länge, till dess han kan
hoppas att få dem till trosartiklar inför allmän-
heten samt att derefter med en sträng konseqvens
på denna grund bevisa det som han önskar få be-
visadt. På detta sätt går han äfven till väga i
representationsfrågan. De tvenne förutsättningar,
från hvilka han der utgår äro nemligen: den ena,
att representationsförslaget icke utan våld kan vin-
na bifall hos ridderskapet och adeln samt i pre-
steståndet; den andra, att Konungens samtlige råd-
gifvare ingalunda äro benägne för samma reform.
Detta har han nu upprepat i flera numror af Den
Konstitutionelle, -och artiklarne derom äro hvar-
annan så lika, att man med samma fördel, med
lika mycken eller lika liten uppbyggelse kan taga
i handen hvilketdera bladet man behagar.
Om nu dessa påståenden skulle vara grundade,
nemligen både att konungens rådgifvare äro afvogt
sinnade mot den föreslagna representationsrefor-
mer, och att den icke utan våld kan vinna fram-
gång hos Adeln och Presteståndet, så är det väl
i och med detsamma klart, att det icke skulle
löna mödan att kosta ett ord vidare på den sa-
ken; och hypothesens uppställande är således vis-
serligen icke oslugt beräknadt för att söka impo-
nera på sinnena. Det är nemligen ingenting, som
mäktigare verkar emot hvilken tillämnad -för-
bättring som helst, nemligen bos alla dem, som
tilläfventyrs ännu icke bunnit studera sig in i
saken och bestämma sin öfvertygelse på grund af
egen kännedom derom, än farhågan att all den
möda men gör sig härmed skall vara förgäfves
och stranda mot redan på förhand gifna ound-
vikliga binder. Men aldrig torde det väl varit
mera skäl än vid detta tillfä!le, att fråga den väl-
vise docenten: Hur vet han det? Sednast uppgif-
ver ban t. ex. i går, att den nye Sjöministern
Friherre Gyllengranat är obenägen mot represen-
tationsförslaget, då vi deremot hört, att orsaken,
hvarföre bemiälde Friherre aldrig uttagit pollett
på Riddarhuset, varit, enligt hans egen förklaring,
att han icke anser någon sjelfskrifven representa-
tionsrätt böra öga rum. Skulle detta sednare va-
ra förhållandet, så visar det ju, tvertemot hvad
D. K. vill insinuera, att Friherre Gyl!engranat
handlat efter en grundsats, som lofvar långt mera
understöd från hans sida för reformen, än mot-
stånd emol densamma. Ungefär lika grundligt
torde det ofvan anförda påståendet vara äfven i
afseende på de öfriga Statsråderne.
Vår mening är nu endast att påpeka Den
Konstilutionelles hyggliga taktik, icke att ingå uti
någon utförlig afhandling deröfver. Imedlertid
anse vi det kanske icke vara ur vägen, att i
förbigående nu yttra ett ord till svar derpå; och
detta ord är, att ehuru äfven vi visserligen icke
äro nog blinde för att ej se, att det reder sig
till ett bäftigt motstånd emot reformen, både hos
Adeln och i Presteståndet, så tro vi dock, om
alla förnufti a och sansade ledamöter äfven bland
de konservative i dessa Stånd, alla, som förstå
att uppfatta den närvarande epokens vigt och be-
tydelse, att de komma att besinna sig,
innan de definitift förkasta det förslag, som i
srunlagsenlig ordning hvilar på Rikets Ständers
ord.
Orsaken hvarföre vi hyse och yttra denna tan-
ka är helt enkelt den, att det finnes någonting,
om kallas Svenska folket, hvars tänkesätt och
inskningar och behof vi tro att man icke lätt-
innigt skall förbise när stunden kommer, hvar-
cen för kotterianda eller ståndsintressen. Nu för-
åller det sig visserligen så, att den der termen:
olket, innefattar ett till viss grad obestämdt be-
;repp, och derföre bar man äfven i alla tider sett