AFARUUS OJURIUA 9) VID oc VI URANIGRAILVAIUUI IRONI Lars Fredrik Engström 4 röst. För dem, som akta på tidens tecken här ilan det, är det alltid till en viss grad intressant at iakttaga, hvarest den bekante politiska hvalfisker slår sina bugter, när någon större allmän angelägenhet är å bane. För närvarande delar denn: notsbilitet sina bona officia mellan Svenska Bie och Freja, eller den numera sig så kallande Kon stilutionelle, men det är isynnerhet i den sednare, som hans evolutioner äro synliga, och föl närvarande gäller det att motarbeta representationsreformen. Såsom bekant är, består den förenämnde ryktbare mannens taktik egentligen deruti, att sjel sammansätta ett par satser eller förutsättningar, och söka upprepa dessa, så länge, till dess han kan hoppas att få dem till trosartiklar inför allmänheten samt att derefter med en sträng konseqvens på denna grund bevisa det som han önskar få bevisadt. På detta sätt går han äfven till väga i representationsfrågan. De tvenne förutsättningar, från hvilka han der utgår äro nemligen: den ena, att representationsförslaget icke utan våld kan vinna bifall hos ridderskapet och adeln samt i presteståndet; den andra, att Konungens samtlige rådgifvare ingalunda äro benägne för samma reform. Detta har han nu upprepat i flera numror af Den Konstitutionelle, -och artiklarne derom äro hvarannan så lika, att man med samma fördel, med lika mycken eller lika liten uppbyggelse kan taga i handen hvilketdera bladet man behagar. Om nu dessa påståenden skulle vara grundade, nemligen både att konungens rådgifvare äro afvogt sinnade mot den föreslagna representationsreformer, och att den icke utan våld kan vinna framgång hos Adeln och Presteståndet, så är det väl i och med detsamma klart, att det icke skulle löna mödan att kosta ett ord vidare på den saken; och hypothesens uppställande är således visserligen icke oslugt beräknadt för att söka imponera på sinnena. Det är nemligen ingenting, som mäktigare verkar emot hvilken tillämnad -förbättring som helst, nemligen bos alla dem, som tilläfventyrs ännu icke bunnit studera sig in i saken och bestämma sin öfvertygelse på grund af egen kännedom derom, än farhågan att all den möda men gör sig härmed skall vara förgäfves och stranda mot redan på förhand gifna oundvikliga binder. Men aldrig torde det väl varit mera skäl än vid detta tillfä!le, att fråga den välvise docenten: Hur vet han det? Sednast uppgifver ban t. ex. i går, att den nye Sjöministern Friherre Gyllengranat är obenägen mot representationsförslaget, då vi deremot hört, att orsaken, hvarföre bemiälde Friherre aldrig uttagit pollett på Riddarhuset, varit, enligt hans egen förklaring, att han icke anser någon sjelfskrifven representationsrätt böra öga rum. Skulle detta sednare vara förhållandet, så visar det ju, tvertemot hvad D. K. vill insinuera, att Friherre Gyl!engranat handlat efter en grundsats, som lofvar långt mera understöd från hans sida för reformen, än motstånd emol densamma. Ungefär lika grundligt torde det ofvan anförda påståendet vara äfven i afseende på de öfriga Statsråderne. Vår mening är nu endast att påpeka Den Konstilutionelles hyggliga taktik, icke att ingå uti någon utförlig afhandling deröfver. Imedlertid anse vi det kanske icke vara ur vägen, att i förbigående nu yttra ett ord till svar derpå; och detta ord är, att ehuru äfven vi visserligen icke äro nog blinde för att ej se, att det reder sig till ett bäftigt motstånd emot reformen, både hos Adeln och i Presteståndet, så tro vi dock, om alla förnufti a och sansade ledamöter äfven bland de konservative i dessa Stånd, alla, som förstå att uppfatta den närvarande epokens vigt och betydelse, att de komma att besinna sig, innan de definitift förkasta det förslag, som i srunlagsenlig ordning hvilar på Rikets Ständers ord. Orsaken hvarföre vi hyse och yttra denna tanka är helt enkelt den, att det finnes någonting, om kallas Svenska folket, hvars tänkesätt och inskningar och behof vi tro att man icke lättinnigt skall förbise när stunden kommer, hvarcen för kotterianda eller ståndsintressen. Nu föråller det sig visserligen så, att den der termen: olket, innefattar ett till viss grad obestämdt be;repp, och derföre bar man äfven i alla tider sett