0 VV
Hafva då edra nya vänner ingenting kunnat
uträtta? Jag kunde väl tro, att jaz skulle bli
saknad. Så är det folket: stora i orden och små
på jorden.n
Herr Raymond har verkligen gjort ganska myc-
ket för saken.
Verkligen! Jaså!l
Raymond stod med korslagda armar och be-
traktade med en blick af halft medlidande och
halft förakt narren, som vårdstöst kastat sig ned
på bänken. Riancourt tog Constances hand, hvil-
ken hon blott motsträfvigt lemnade och, när han
ville kyssa densamma, verkligen drog tillbaka.
Raymonds närvaro och det förutgående samtalet
utöfvade en obehaglig inverkan på flickan. Rian-
court tycktes icke vara van vid en dylik kall-
sinnighet.
Ab,) sade han småleende och steg upp, jag
bar stört er tåte-å-tte. Nå ja, det hade jag bordt
kunna begripa. Men, fortfor han med skarpt
accentuerad röst, och vände sig mot Raymond,
sådant skall icke aflöpa utan — tuktan.,
Hr grefvel yttrade Constanes darrande och
fattade hans arm, jag ber er, Riancouril — mera
förmådde hon icke s
Raymond bibeh
Det 3
drag I
uppföranda
I ännu sin förra ställning.
som återkallade officerarens anlets-
i sinne hos honem. Detta
court i raseri.
Herrel ropade ban hbiftigt, varföre betrak-
var pi mig på Cella siW:? Ni tror väl, att jag
iumnar stå som en bock vid er rendezvous?
Unge man svarade Riymond, sök att bli!
ugo; passionen gör er biivd. Ni misstar er! Jag
er, hur? sakerna här stå, och j:g ger vika, eme-