Det är blott den förderfvade smaken, upprec
pade Doloroso, för att trösta sig sjelf; det sund
förnuftets och den renide känslans tider skol
återkomma, det säger mix en inre röst. Det mo
derna skräpet skall ha ea öfvergång, och ma
skall återvända till det gamla sköna.n
pInte onöjligtv svarade Raymond. Måbänd
komma vi ännu en gång att nyttja sjuttonde sek
lets peruker.,
Ni är oträcliz, sade Constance, halft förtre
tad, halft leende; har man någonsin hört sådan
liknelser på konstens områdel
Nej, jog bar glömt mig återigen, fort!or Ray
mond; åt oss stadna vid vännen Ludvigs opera
Texten är rätt god söm poem betraktad; me
ämnet borde icke hafva varit lånadt från der
klassiska foratiden. Den klassiska forntiden i ro
mantist drigt förefaller mig såsom Solon i arle
qvinströja ellör Socrates i frack och pantalonger
Likväl kan ni väl icke förneka, albröt honon
Ludvig icke utan synbart missnöje, att den klas.
siska forntiden innehåller en mängd äkta roman:
tiska händelser, fastän ordet romantisk ännu icke
fanns för alt beteckna dem.n
Ni talar som den måste tala, hvilken lefver i
romantikens period, svarade Raymond. Bloti
efter våra i romantiken insnärjda åsigter äro
de händelser i den klassiska forntiden, dem ni
menar, också romantiska; men i den tid, då de
gingo för sig, voro de ingalunda romantiska. Allt
det, som man i våra dagar kallar underbart, säll-
samt, hemskt och saligt, allt hvad man benärn-
ner trängtansfull förboppning, smägtande kärlek
och hur det än må heta, det kände de gamle
ulls icke, såsom vi förstå det. Derföre är till
och med hvarje roman, som behandlar ett klas-
siskt ämne, och bvari synnerligast kärleken spe-
ar en roll, blott en karrikatur, så förträfflig. den
ock må vara, när han betrakt:s ur romantisk
synpunkt. .
Ni går för långt; hvarföre skulle icke fantasien