Telsens; och begges eniga samverkan, underledning en Regent, som sjelf intagit och bibehåller sin stäl niog, upphöjd öfver de enskilda intressena och c låga passionerna; se der den enda statsform, som ka lofva en lycklig framtid åt två förenade folk, me olika institutioner, och tillika vinna den tillit, a andra folk, af samma stam och samma bildning, sko! vilja sluta sig till dem, i förlitande till denna stat: Torms förenlighet med allas frihet och sjelfständighet Annu hafve vi icke skådat något, som man me skäl kan säga gifver en tillräcklig garanti för, att så kerna så uppfattas. Vi hafve visserligen sett mycke som lofvar oss allvar, enkelhet, hushållning, rättvis och möjligen äfven kraft, i den ivore styrelsen; me -garantien för dessa principers bestånd, för deras uf veckling och folkets högsta båtnad: dess frihet, bild ning och välstånd: den kan endast vinnas genom be tyggade, lagliga former, och se der, hvad man änn ej funnit sig nog tillfredsställande lofvadt. Hvad representationsreformen angår, berättas det hä allmänt, att Justitie-Statsministern, Friherre Gyllen haal, på sin resa till Westergöthland, yttrat oörstäldt att Regeringen icke är för det till afgörande hviland förslaget, och att detta dess tänkesätt alldeles ick förbemligades, men att likväl, om alla Stånden dertil samtyckte, Kunglig sanktion skulle erhållas. Då e medlem af Statsrådet kan öppet yttra sig på dett: sätt, synes hans bibehållande utvisa, att meningen ickt är att föra reformen till ett snart slut, och då stål den i sida fältet, i stället att genast förena och betrygga npationen. Också visar sig redan, såsom en följd af denna tro på Regeringens afvoghet för reformen, att inom adeln tonen höjes emot densamma. Från Skiåove och Östergöthland, äfven från Småland och medlersta delen af riket, skrifves, att de flesta af adeln uppresa för att rösta emot det nya förslaget. Till de utrikes sändebuden har afgått en kommunikation, att om de önska hitkomma för att bevista riksdagen, -äga de blott att sådant anmäla, då permission skall erhållas, och man har redan svar af en af sista riddarhusets och Biets ledare (från Paris), att han skall infinna sig på Riddarhuset för att bjelpa till att kasta representationsförslaget ut genom föastret. Den gamla kamarillan arbetar nitiskt för samma mål; och det under samma tid, som grefve M. Brahe får stadfästelse på sina fordra emolumenter, grefve M. Lewenbaupt förhöjd hoflön, o. s. vy. Hvad ministören angår, så ser det just icke heller ut, som skulle i dess sammansättning kunna sökas någon synnerlig utsigt till ett grundligt och kraftigt utförande af de stora samhällsfrågorna, ehuru man visst icke bör neka, att de nyinkallade erbjuda boppet om drift i göromålens gång och om godt uppsåt, att vid verkställigheten följa lag och rätt. Det påstås till och med, att de skola, till följd af deras korta befattning med-örenderna, ämna föreslå Konungen att blott lemna till Rikets Ständer de mest oundgängliga propositioner, samt att sedan låta sakerna gå, för att se uppslaget i representationsfrågan; om den ej antages, skulle sedan Rikets Ständer, på vanligt sätt, få från sin sida komma med alla sina förslag, riksdagen upplösas i Januari, och först till en blifvande riksdag Regeringen framträda med utförliga förslag i de stora frågorna. Det vill ej mycken vana till, att inse hela det vacklande och olycksbådande, i ett sådant system; och att det då varit vida lyckligare, om man dröjt med riksdagen till nyåret och under tiden arbetat ut förslag och förberedt opinionerna. Enhvar kan inse, att om represestationsförslaget faller, så är hela riksdagen derigenom så utmaltad, så splittrad, så utan sammanhållning, förtroende och kraft, att intel kan af den uträttas; och alt begära, att Rikets Ständer. med deras former skola hinna afsluta den på 6 månader, är då lika orimligt, som deras tvungna åtskiljande, innan de medhutgnit göromålen, skulle blifva en anledning till stort missnöje och rättmätigt klander. Så ser man så!sdes, i denna stund, de moln qvar på vår politiska horizont, hvilka man ej utan hopp trodde sig kunna vid denna tiden se skingrade. Men kanske är det ödets skickelse, att de ännu skola hota, för att vänja oss att trotsa stormarne. Man bör ej misströsta om utgången. Kanske skall det sunda förnuftet, den lilliga fosterlandskänslan, segra öfver alla dessa små hinder; kanske skola de, som snart resa från sina bem för att ännu, i sitt oförstånd och sin inbilskhet, motverka det goda, som nu skulle kunra uträttas, hitkomne, finna tig upplyste om vådan af en obesinnad handling. Måbända skall allt slutas bättre än hvad man nu har skäl, att af vissa omständigbeter förraodea. Det vissa är, att skulle Adeln allena tillintetgöra nationens förhoppning på en snart och lugnt skaerde representations-reform, så skall ter i Svenska sinnen uppväckas mionet af alla de od yckor den ådragit fåderneslandet, alla de orättvisor den begått mot sisa medborgere; och fältet för en oundviklig strid skall då öppnas, som måste slutasst ned dess undergång; ty — folkets seger är ej tvif-k relaktig. Den betryggas af dess uppiysning och dess!v ättmäriga sak. Låtom o:s derföre hoppas ett godt! ri lut på de fredliga negociationerna; raen derföre icke d ipphöra, at rusia oss för den eljest oundvikliga ti (risen. Hvad som isynnerhet bör stärka detta hopp, det r dea bitterhet och den bhätskhet, som visas å de onservativas sida, emot reformen och dess anhängare. P! Jenna öfverrelning visar, att deras eget förlitande pålde in kraft svikit dem; och att de sjelfva befara attisk en BRA nn sd k R I 4 DV ER så TT RAA