Telsens; och begges eniga samverkan, underledning
en Regent, som sjelf intagit och bibehåller sin stäl
niog, upphöjd öfver de enskilda intressena och c
låga passionerna; se der den enda statsform, som ka
lofva en lycklig framtid åt två förenade folk, me
olika institutioner, och tillika vinna den tillit, a
andra folk, af samma stam och samma bildning, sko!
vilja sluta sig till dem, i förlitande till denna stat:
Torms förenlighet med allas frihet och sjelfständighet
Annu hafve vi icke skådat något, som man me
skäl kan säga gifver en tillräcklig garanti för, att så
kerna så uppfattas. Vi hafve visserligen sett mycke
som lofvar oss allvar, enkelhet, hushållning, rättvis
och möjligen äfven kraft, i den ivore styrelsen; me
-garantien för dessa principers bestånd, för deras uf
veckling och folkets högsta båtnad: dess frihet, bild
ning och välstånd: den kan endast vinnas genom be
tyggade, lagliga former, och se der, hvad man änn
ej funnit sig nog tillfredsställande lofvadt.
Hvad representationsreformen angår, berättas det hä
allmänt, att Justitie-Statsministern, Friherre Gyllen
haal, på sin resa till Westergöthland, yttrat oörstäldt
att Regeringen icke är för det till afgörande hviland
förslaget, och att detta dess tänkesätt alldeles ick
förbemligades, men att likväl, om alla Stånden dertil
samtyckte, Kunglig sanktion skulle erhållas. Då e
medlem af Statsrådet kan öppet yttra sig på dett:
sätt, synes hans bibehållande utvisa, att meningen ickt
är att föra reformen till ett snart slut, och då stål
den i sida fältet, i stället att genast förena och be-
trygga npationen. Också visar sig redan, såsom en
följd af denna tro på Regeringens afvoghet för refor-
men, att inom adeln tonen höjes emot densamma.
Från Skiåove och Östergöthland, äfven från Småland
och medlersta delen af riket, skrifves, att de flesta af
adeln uppresa för att rösta emot det nya förslaget.
Till de utrikes sändebuden har afgått en kommunikation,
att om de önska hitkomma för att bevista riksdagen,
-äga de blott att sådant anmäla, då permission skall
erhållas, och man har redan svar af en af sista rid-
darhusets och Biets ledare (från Paris), att han skall
infinna sig på Riddarhuset för att bjelpa till att ka-
sta representationsförslaget ut genom föastret. Den
gamla kamarillan arbetar nitiskt för samma mål; och
det under samma tid, som grefve M. Brahe får stad-
fästelse på sina fordra emolumenter, grefve M. Le-
wenbaupt förhöjd hoflön, o. s. vy.
Hvad ministören angår, så ser det just icke heller
ut, som skulle i dess sammansättning kunna sökas
någon synnerlig utsigt till ett grundligt och kraftigt
utförande af de stora samhällsfrågorna, ehuru man
visst icke bör neka, att de nyinkallade erbjuda bop-
pet om drift i göromålens gång och om godt uppsåt,
att vid verkställigheten följa lag och rätt. Det påstås
till och med, att de skola, till följd af deras korta
befattning med-örenderna, ämna föreslå Konungen att
blott lemna till Rikets Ständer de mest oundgängliga
propositioner, samt att sedan låta sakerna gå, för att
se uppslaget i representationsfrågan; om den ej an-
tages, skulle sedan Rikets Ständer, på vanligt sätt,
få från sin sida komma med alla sina förslag, riksdagen
upplösas i Januari, och först till en blifvande riksdag
Regeringen framträda med utförliga förslag i de stora
frågorna.
Det vill ej mycken vana till, att inse hela det vac-
klande och olycksbådande, i ett sådant system; och
att det då varit vida lyckligare, om man dröjt med
riksdagen till nyåret och under tiden arbetat ut för-
slag och förberedt opinionerna. Enhvar kan inse, att
om represestationsförslaget faller, så är hela riksdagen
derigenom så utmaltad, så splittrad, så utan samman-
hållning, förtroende och kraft, att intel kan af den
uträttas; och alt begära, att Rikets Ständer. med de-
ras former skola hinna afsluta den på 6 månader, är
då lika orimligt, som deras tvungna åtskiljande, innan
de medhutgnit göromålen, skulle blifva en anledning
till stort missnöje och rättmätigt klander.
Så ser man så!sdes, i denna stund, de moln qvar
på vår politiska horizont, hvilka man ej utan hopp
trodde sig kunna vid denna tiden se skingrade. Men
kanske är det ödets skickelse, att de ännu skola hota,
för att vänja oss att trotsa stormarne. Man bör ej
misströsta om utgången. Kanske skall det sunda
förnuftet, den lilliga fosterlandskänslan, segra öfver
alla dessa små hinder; kanske skola de, som snart
resa från sina bem för att ännu, i sitt oförstånd och
sin inbilskhet, motverka det goda, som nu skulle kun-
ra uträttas, hitkomne, finna tig upplyste om vådan af
en obesinnad handling. Måbända skall allt slutas
bättre än hvad man nu har skäl, att af vissa omstän-
digbeter förraodea. Det vissa är, att skulle Adeln al-
lena tillintetgöra nationens förhoppning på en snart
och lugnt skaerde representations-reform, så skall
ter i Svenska sinnen uppväckas mionet af alla de o- d
yckor den ådragit fåderneslandet, alla de orättvisor
den begått mot sisa medborgere; och fältet för en
oundviklig strid skall då öppnas, som måste slutasst
ned dess undergång; ty — folkets seger är ej tvif-k
relaktig. Den betryggas af dess uppiysning och dess!v
ättmäriga sak. Låtom o:s derföre hoppas ett godt! ri
lut på de fredliga negociationerna; raen derföre icke d
ipphöra, at rusia oss för den eljest oundvikliga ti
(risen.
Hvad som isynnerhet bör stärka detta hopp, det
r dea bitterhet och den bhätskhet, som visas å de
onservativas sida, emot reformen och dess anhängare. P!
Jenna öfverrelning visar, att deras eget förlitande pålde
in kraft svikit dem; och att de sjelfva befara attisk
en BRA nn sd k R I 4 DV ER så TT RAA