TVI VRVvIe,y SVA MJ AM
mälde lärda korporation velat blifva represen
tenterad så, som nu inträffat.
DOCT. REUTERDAHLS MINNESTAL ÖFVEI
KON. CARL JOHAN.
Vid den sednast firade sorgefesten i Lund ha
professor Reuterdahl hållit ett s. k. minnestal
som icke blott vidrör vår aflidne konung oc!
hans dödliga frånfälle, utan tillika innefattar en
sorgens dok inflätad politisk trosbekännelse, gan
ska märklig i sitt slag, och väl förtjent af det run
den bekommit i Sv. Biet för den 40 i denn
månad. Den utgår ifrån den hufvudtanken, at
tvenne begrepp genomlöpa hela menskligheter
och ingenstädes saknas. Det ena är begreppe
Gud. — Begreppet Konung är menskligheten
andra hufvudbegrepp,. — Konungabegreppet ä
så gammalt, som menskligheten, m. m.
Till en början är det säkert, att prof. R. hal
rätt, rörande allestädesnärvaron af begreppet: Gud
Det är just denna inom menskligheten odödlig:
tanke, som upprätthållit och Ilyftat slägtet, all
högre och högre genom seklerna. Det är dett:
begrepp, som i det att det oupphörligen sjel
framstått alt renare och ljusare inför menniskor
nas själar, med detsamma tvungit dem, att bort-
lögga sina egna höljen af mörker, vantro, elakhet!
och oförnuft. Man kan således med fog säga, att
den i menniskan evigt inneboende ideen om Gud,
varit den, som hufvudsakligen och ifrån grunden
alltid föryngrat slägtet, gifvit den förnämsta im-
pulsen till alla menskliga inrättningars förbättran-
de, och således utgjort sjelfva driffjidren till de
ständiga reformerna inom folken, för att leda dem
till så mycket bältre, nyttigare och högre mål
Hr RB. har dock icke sagt detta. Snarare synes
han mena motsatsen, eller, att begreppet Gud
skulle gifva folken den pligten att stagnera i hvil-
ken troslära de en gång kommit att hafva, huru
uppfylld af vantro, irringar och oförnuft den än
vore; likasom att stå oupphörligen stilla i sina po-
litiska institutioner. Vi säga, att Hr R. synes
mena så, enär eljest hans ständiga polemik emot
tidehvarfvets framåtskridande försvinner i röken
af det fullkomligaste nonsens; men menar han så
verklisen, så har han likväl all historia emot sig.
Mel hans andra grundbegrepp Konungenp, står
det ännu sämre till. Hvad menar han då med
detta ord? Förstår han med Konung rätt och
slätt detsamma som Styresman eller Styrelse al
hvad slag som helst, så har han alldeles rätt; ty
intet folk, intet samhälle har någonsin kunnat va-
ra, likasom aldrig velat vara utan styrelse. Detta
begrepp har inom menskligheten aldrig saknats,
det kan gerna kallas dess andra hufvudbegrepp,
samt sägas vara ungefär lika gammalt som mensk-
ligheten sjelf (litet måste väl ändock, äfven när
ordet blott tages så, afprutas). Ordet Konung ut-
märker då på en gång både begreppen Kejsare,
Konung, Furste, Hertig (med sina respektive fe-
mininer: Kejsarinna, Drottning, Furstinna, Her-
figinna m. m. så fort de föra regeringsrodret),
vidare: Republik-President, Republik-Consul, Ar-
chont, Domare (i Gamla Testamentets mening),
Emir, Råd, Direktorium, Konselj, Sanhedrin och
tusentals andra, som betyda något slags chef eller
chefskap. Men, utom att det strider emot språk-
bruket, att sålunda kalla allt slags styresman el-
ler styrelse Konung,; så är det tillika ganska
gifvet, att Hr RB. alldeles icko velat bafva det på
delta sätt förstådt, enär påtagligen då all verkan
och kraft i polemiken mot den nya tidens ten-
denser, som professorn åsyftat i sitt minnestal
genom uppsättandet af det andra hufvudbegrep-
pet,, fullkomligen går till botten. Sikert åsyftar
han med sitt ord Konung, intet annat, än det
hvar och en förstår med ordet Konung. Men
huru har då professorn läst sin bibel, isynnerhet
sitt G. T.? Månne ban farit om den märkliga
Domareboken, som kommer i ordningen straxt
efter de 3 Mosis böcker, de der handla om. ska-
pelsen och vidare om Hebreerne, och hvaruli det
läses, att detta alla theologers mönsterfolk en gan-
ska ansenlig tid, nermligen alltifrån Abraham in-
till Savl, inga konungar hade, så att de beklagli-
gen saknade hela sitt andra hufvudbegrepp i
många hundrade år. Psof. R, har följaktligen, ef-
ter hvad man med förlof finner, en smula skarf-
vat i historien, då han säger Konungabegreppet,
vara si gammalt som menskligheten och ingen-
städes saknas. Högst märkvärdigt är också, att,
enligt Gamla Testamentet, Gud sjelf aldrig var
ond -på Hebreerne för det att de så länge skötte
sig utan konungar. Han tvertom mycket välsig-
nade dem just under dessa århundraden, både med
land, en rik afföda och framför allt med den he-
liga religion, som Han derunder gaf dem; ja, det
gick så långt, att Han (såsom Hr pro kan läsa
i en af Samuels böcker) ganska strängt bannade
Hebreerne, när de första gången föllo på det rå-
det, att taga sig konungar. Man vet ock, att det var
under. sina konungar, som Hebreerna ledo det
värsta förtryck, staten styckades och folket till
största de!en bortsläpades i fångenskap. Hvad
menar då Hr R. mel sin så högst ohistoriska
frac? Dt häfdarna säsva am H hreerna hafva de