TVI VRVvIe,y SVA MJ AM mälde lärda korporation velat blifva represen tenterad så, som nu inträffat. DOCT. REUTERDAHLS MINNESTAL ÖFVEI KON. CARL JOHAN. Vid den sednast firade sorgefesten i Lund ha professor Reuterdahl hållit ett s. k. minnestal som icke blott vidrör vår aflidne konung oc! hans dödliga frånfälle, utan tillika innefattar en sorgens dok inflätad politisk trosbekännelse, gan ska märklig i sitt slag, och väl förtjent af det run den bekommit i Sv. Biet för den 40 i denn månad. Den utgår ifrån den hufvudtanken, at tvenne begrepp genomlöpa hela menskligheter och ingenstädes saknas. Det ena är begreppe Gud. — Begreppet Konung är menskligheten andra hufvudbegrepp,. — Konungabegreppet ä så gammalt, som menskligheten, m. m. Till en början är det säkert, att prof. R. hal rätt, rörande allestädesnärvaron af begreppet: Gud Det är just denna inom menskligheten odödlig: tanke, som upprätthållit och Ilyftat slägtet, all högre och högre genom seklerna. Det är dett: begrepp, som i det att det oupphörligen sjel framstått alt renare och ljusare inför menniskor nas själar, med detsamma tvungit dem, att bortlögga sina egna höljen af mörker, vantro, elakhet! och oförnuft. Man kan således med fog säga, att den i menniskan evigt inneboende ideen om Gud, varit den, som hufvudsakligen och ifrån grunden alltid föryngrat slägtet, gifvit den förnämsta impulsen till alla menskliga inrättningars förbättrande, och således utgjort sjelfva driffjidren till de ständiga reformerna inom folken, för att leda dem till så mycket bältre, nyttigare och högre mål Hr RB. har dock icke sagt detta. Snarare synes han mena motsatsen, eller, att begreppet Gud skulle gifva folken den pligten att stagnera i hvilken troslära de en gång kommit att hafva, huru uppfylld af vantro, irringar och oförnuft den än vore; likasom att stå oupphörligen stilla i sina politiska institutioner. Vi säga, att Hr R. synes mena så, enär eljest hans ständiga polemik emot tidehvarfvets framåtskridande försvinner i röken af det fullkomligaste nonsens; men menar han så verklisen, så har han likväl all historia emot sig. Mel hans andra grundbegrepp Konungenp, står det ännu sämre till. Hvad menar han då med detta ord? Förstår han med Konung rätt och slätt detsamma som Styresman eller Styrelse al hvad slag som helst, så har han alldeles rätt; ty intet folk, intet samhälle har någonsin kunnat vara, likasom aldrig velat vara utan styrelse. Detta begrepp har inom menskligheten aldrig saknats, det kan gerna kallas dess andra hufvudbegrepp, samt sägas vara ungefär lika gammalt som menskligheten sjelf (litet måste väl ändock, äfven när ordet blott tages så, afprutas). Ordet Konung utmärker då på en gång både begreppen Kejsare, Konung, Furste, Hertig (med sina respektive femininer: Kejsarinna, Drottning, Furstinna, Herfiginna m. m. så fort de föra regeringsrodret), vidare: Republik-President, Republik-Consul, Archont, Domare (i Gamla Testamentets mening), Emir, Råd, Direktorium, Konselj, Sanhedrin och tusentals andra, som betyda något slags chef eller chefskap. Men, utom att det strider emot språkbruket, att sålunda kalla allt slags styresman eller styrelse Konung,; så är det tillika ganska gifvet, att Hr RB. alldeles icko velat bafva det på delta sätt förstådt, enär påtagligen då all verkan och kraft i polemiken mot den nya tidens tendenser, som professorn åsyftat i sitt minnestal genom uppsättandet af det andra hufvudbegreppet,, fullkomligen går till botten. Sikert åsyftar han med sitt ord Konung, intet annat, än det hvar och en förstår med ordet Konung. Men huru har då professorn läst sin bibel, isynnerhet sitt G. T.? Månne ban farit om den märkliga Domareboken, som kommer i ordningen straxt efter de 3 Mosis böcker, de der handla om. skapelsen och vidare om Hebreerne, och hvaruli det läses, att detta alla theologers mönsterfolk en ganska ansenlig tid, nermligen alltifrån Abraham intill Savl, inga konungar hade, så att de beklagligen saknade hela sitt andra hufvudbegrepp i många hundrade år. Psof. R, har följaktligen, efter hvad man med förlof finner, en smula skarfvat i historien, då han säger Konungabegreppet, vara si gammalt som menskligheten och ingenstädes saknas. Högst märkvärdigt är också, att, enligt Gamla Testamentet, Gud sjelf aldrig var ond -på Hebreerne för det att de så länge skötte sig utan konungar. Han tvertom mycket välsignade dem just under dessa århundraden, både med land, en rik afföda och framför allt med den heliga religion, som Han derunder gaf dem; ja, det gick så långt, att Han (såsom Hr pro kan läsa i en af Samuels böcker) ganska strängt bannade Hebreerne, när de första gången föllo på det rådet, att taga sig konungar. Man vet ock, att det var under. sina konungar, som Hebreerna ledo det värsta förtryck, staten styckades och folket till största de!en bortsläpades i fångenskap. Hvad menar då Hr R. mel sin så högst ohistoriska frac? Dt häfdarna säsva am H hreerna hafva de