fon RENAR ARA MUSIKHATAREN). ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLA Msn skiljdes åt. Doloroso var bedröfvad. Han märkte väl, att han miste ge efter för Raymonds djupare insigter; likväl ville han icke erkänna detta. Minnet af alla de förra triumferna i hans uf förmådde icke återgifva honom hans själsspänstighet. Allt föreföll honom så tomt, så fattigt. På eftermiddsgen, när Constance lemnat honore, tog han silt partitur och började att, efter Raysmonds råd, afkorta en och annan nummer. En simme skall bort) sade han för sig sjelf; den timme, jag tar bort, kostar ett halft års ihärdigt arbete. Jag har skrifvit det med inspiration, och au måste jag uppoffra det, blott för det, att det skall vsra för långt! — Men, han bar rätt. Operan verar verkligen något för länge. Det må då så vara. — Denna romans, — bort med den! — Denna aria? bort med riturneilen! Finalen? — De här 99 takterna måste gå ut. Denna chör så original, så storartad, ingen hor opplåderat der — Jämmelga menniskor! — Hvariöre sträfva konstnären? — Bort med dig då, eländiga chö af hvilken jag väntade mig underverk. Nej, i vill icke skrifva någontiog mer. Jag vill fly til en ödemark. När jag kom hit, hur tiilbad ma mig icke! Med hvilken enthusissm motiogos ick mina skapelser! — Det är förbi. Dessa veri som förtjusade ännu för några år tilbake, hafv nu försvunnit från repertoiren.., Men hocor som längesedan är död, konom hör man! Do Juan, TrolAijten, Enleycringen, Cosi fon tutte, Oc ( Be Aftonbl. 4 133, 134, 133, 136 och 157.