fon RENAR ARA
MUSIKHATAREN).
ETT NATTSTYCKE AF GUSTAF NICOLA
Msn skiljdes åt. Doloroso var bedröfvad. Han
märkte väl, att han miste ge efter för Raymonds
djupare insigter; likväl ville han icke erkänna
detta. Minnet af alla de förra triumferna i hans
uf förmådde icke återgifva honom hans själsspän-
stighet. Allt föreföll honom så tomt, så fattigt.
På eftermiddsgen, när Constance lemnat honore,
tog han silt partitur och började att, efter Ray-
smonds råd, afkorta en och annan nummer. En
simme skall bort) sade han för sig sjelf; den
timme, jag tar bort, kostar ett halft års ihärdigt
arbete. Jag har skrifvit det med inspiration, och
au måste jag uppoffra det, blott för det, att det
skall vsra för långt! — Men, han bar rätt. Ope-
ran verar verkligen något för länge. Det må då
så vara. — Denna romans, — bort med den! —
Denna aria? bort med riturneilen! Finalen? —
De här 99 takterna måste gå ut. Denna chör
så original, så storartad, ingen hor opplåderat der
— Jämmelga menniskor! — Hvariöre sträfva
konstnären? — Bort med dig då, eländiga chö
af hvilken jag väntade mig underverk. Nej, i
vill icke skrifva någontiog mer. Jag vill fly til
en ödemark. När jag kom hit, hur tiilbad ma
mig icke! Med hvilken enthusissm motiogos ick
mina skapelser! — Det är förbi. Dessa veri
som förtjusade ännu för några år tilbake, hafv
nu försvunnit från repertoiren.., Men hocor
som längesedan är död, konom hör man! Do
Juan, TrolAijten, Enleycringen, Cosi fon tutte, Oc
( Be Aftonbl. 4 133, 134, 133, 136 och 157.