EN PROCESS MED KRONAN.
(Slut från 2 43
Hofrättens tillåtelse att draga saken unde
Kongl. Maj:ts pröfning begagnade Hr A. F. i rikti
tid och försedd med särskild fullmakt att i högst:
domstolen deducera saken till komplett evidens :
en mycket lång skrift, som här meddelas in extenso,
icke af skalkaktighet, utan af omsorg att förekom-
ma en önskan af Hr A. F., som synes i denna
skrift mer haft den större allmänheten, i åtanka,
än högsta domstolens kärfva jurister, hvilka säl-
lan äro tacksamme för den möda man gör sig,
att vara utförlig. Det är också icke för de lag-
farna, som njuta af att se en medbroder i vånda,
utan för de profane, som sörja med de sörjande,
vi ur det föregående intaga ett par ord till för-
klaring, mot det vi i stället utelemna den skrift,
hvarmed vederparterne nog oartigt bemött Hr A.
F:s deduktion.
Käranderne hade först stämt krigskollegium och
då inställde sig å embetets vägnar Hr Nicolas
Lindberg, såsom kollegii advokatfiskal och påstod,
att kollegium eller dess advokatfiskalsembete icke
hade med saken att skaffa. Hr A. F. sezrade
och kämnersrätten skiljde krigskollegium från
målet; beslutet härom vann laga kraft. Sedan
stämde käranderne kronan, men öfverståthållsren
sände ändock stämningen till krigskollegium, som
således än en gång kom för rätta; men då åbe-
ropade advokatfiskal L. det förra beslutet, segrade
ånyo och fick efter önskan afgjordt, att han på
embetets vägnar icke vore skyldig svara i detta
mål. Då åtog sig justitiekansleren att förordna
särskildt krono-ombud och hans val föll på advo-
katfiskalen Lindberg, som således fick justitiekan-
slerens bemyndigande att i saken svara, dock blott
kämnersrätten. Som han nu icke skaffade siz
ustitiekanslerens fullmakt att fullfölja saken i
nögre rätt, så förlorade han, som vi sett, fatalierne,
och deri kunde Ur A.F. icke finna sig. Han hade
nemligen le:vat i den tron, att han talat på krigs-
sOllegii vägnar, såsom han alitid tillförne plågat
söra, och derföre kunde han icke fatta, hvarföre
aken nu skulle gestalta sig annorledes än den på
rettio år gjort, och han fördes, såsom deduktionen
itvisar, på den skrupeln, att bundra till tusende
f honom under så många herrans år fullföljda
ättegångar vore bara en pnullitet och att dom-
tolarne begått en hel hop orältvisor, som der-
itinnan varit honom bebjelplige. Rimligare syn-
es honom likväl att antaga, att domstolarne miss-