Huru, det klassiska mästerverket af en rykt-
bar kompositör ?
Ni känner icke de sorger, med hvilka kom-
positören har att kämpa. Hör på, min far talar
med häftighet.
Nej, nu är jag mätt på sådant!, utropade Do-
loroso. Jag inser, att jag är en dåre! Här har
ag nu åter gifvit bort ett par år af min lefnad,
för att skaffa publiken en konstnjutning, Hvad
ir min belöning? Ingen tänker på det, att, för
hvarje konstverk, som konstnären skapar, honom
beröfvas en god del af hans lifskraft, hvilken han
öfverflyttar på sin skapelse.n
Nej, min vän,, svarade Raymond, derpå tän-
ker ingen. Och mer än hvarje annan konst frä-
ter musiken på lifvets kraiter. Kompositören
skall anstränga hela sin förmåga, på det den ena
oduglingen skall finna hans verk gudomligt skönt,
och en annan lika okunnig bängel kalla det uselt.
Han skall tåla afund, förtal och intriger, för att
skaffa folk en stunds nöje; han skall bortslösa
sitt lifs krafter och märg på ett verk, som, hur
förträffligt det än är, — bestämdt blir glömskans
rof; han skall — —
,Stanna,, afbröt Doloroso bonom, nu går ni
för långt! En stor kompositörs enda sanna hbe-
löning för alla lidanden här nere är odödligheten.
,Stackars vän!, fortfor Raymond och betrak-
tade medlidsamt den gamle mannen. Det vore
grymt att taza er ur villfarelsen, att förbittra er
lefnads afton!,
pTala, tala, sade Doloroso; huruvida jag kom-
mer att biträda er åsigt, derom är ännu frågan.
Är icke Guck odödlig ?
Låt oss afibryta
Imedlertid kom ett bref. Det var från Brumm-
beia och innehöll ett tidningsblad med en myc-
ket berömande recension öfver Dolorosos opera.
Brefskrifvaren kallade sig en enthusiastisk beun-
drare af kapellmästaren och slöt med begäran af
ett lån om 20 Rår.