hon hatar mig; derföre vederg äller jag lika mot lika. Förställning är vår lösen, måste så vara. Men är det icke fara värdt, sade Ludvig, mtt, vid det ständiga sträfvande att förställa sig, som åligger konstnären så väl på scenen som i lifvet, till slut den inre menniskan blir förderfvad, så att man aldrig lär sig känna konstnären i hans verkliga skepnad?, Det är mycket klokt, svarade Constance småieende, amycket politiskt, att visa sig annorlunda än man är; — den verkliga personen får man icke visa någon annan än den — utvalde, den, åt hvilken man vågar förtro sig.n Men, — sådana grundsatser! — De bilda sig ganska tidigt, när man egnat sig åt scenen.n . Ja, ty scenen representerar lifvet i dess tusenfaldiga invecklingar. Skådespelaren genomgår på få år den stora kurs, hvartill en annan behöfver hela lifstiden!) Och ändå kan ni undra öfver det jag sade? Icke undra; jag är bedröfvad deröfver. Ni måtte vara litet hypochondrisk. En dåre är jag, som med mörka betraktelser förbittrar det saligaste ögonblicket i min lefnad, Förlåt mig. Jag är lycklig, ty ändtligen har mig blifvit förunnad sällheten af ett samtal med er. Jag. skulle tro,, sade Constance och slog ned ögonen, mtt ni redan ofta kunnat få tillfälle att tala med mig) Det vågade jag icke; jaz fruktade att förolämpa er. Dessutom — officeraren, — den förnäma offiCeraTen — —P Men om jag äfven i detta hänse.nde skulle visa mig annorlunda än jag är ?)