hon hatar mig; derföre vederg äller jag lika mot
lika. Förställning är vår lösen, måste så vara.
Men är det icke fara värdt, sade Ludvig, mtt,
vid det ständiga sträfvande att förställa sig, som
åligger konstnären så väl på scenen som i lifvet,
till slut den inre menniskan blir förderfvad, så
att man aldrig lär sig känna konstnären i hans
verkliga skepnad?,
Det är mycket klokt, svarade Constance små-
ieende, amycket politiskt, att visa sig annorlunda
än man är; — den verkliga personen får man
icke visa någon annan än den — utvalde, den,
åt hvilken man vågar förtro sig.n
Men, — sådana grundsatser! —
De bilda sig ganska tidigt, när man egnat sig
åt scenen.n . -
Ja, ty scenen representerar lifvet i dess tusen-
faldiga invecklingar. Skådespelaren genomgår på
få år den stora kurs, hvartill en annan behöfver
hela lifstiden!)
Och ändå kan ni undra öfver det jag sade?
Icke undra; jag är bedröfvad deröfver.
Ni måtte vara litet hypochondrisk.
En dåre är jag, som med mörka betraktelser
förbittrar det saligaste ögonblicket i min lefnad,
Förlåt mig. Jag är lycklig, ty ändtligen har mig
blifvit förunnad sällheten af ett samtal med er.
Jag. skulle tro,, sade Constance och slog ned
ögonen, mtt ni redan ofta kunnat få tillfälle att
tala med mig)
Det vågade jag icke; jaz fruktade att förolämpa
er. Dessutom — officeraren, — den förnäma offi-
CeraTen — —P
Men om jag äfven i detta hänse.nde skulle
visa mig annorlunda än jag är ?)