nungenr förklarat sig emotrepresentationsreformen;:; och af samma orsak blir det då äfven nyttigt och nödvändigt, att litet närmare undersöka, huru mycket kan vara troligt af den berättelse härom, som en hög embetsman, enligt Jönköpingsbladets uppgift (se Tisdagens Aftonblad) skall hafvz med Konungens föregifna tillstånd utplanterat, helst då denna berättelse så betydligt afviker ifrån den version, som man hört här i hufvudstaden. Det lärer visserligen ej kunna förundra någon, om Konungen icke i nuvarande ögonblick yttrar sig på något verksamt och afgörande sätt till förmån för det hvilande förslaget. Flere skäl torde förbjuda honom detta; såväl sjelfva den konstitutionella principen, enligt hvilken Konungen icke bör framträda med någon personlig inverkan utom sin rådkammare, som ärendets inre beskaffenhet, i följd hvaraf detta bör öfverlemnas åt de konstituerande elementerna inom folket sjelf. Dessutom finner hvar och en rätt väl, i hvilken obehaglig ställning Konungen skulle komma till de ännu ganska mäktiga reaktionära partierna, genom ett så brådstörtadt förklarande, ehuru mycket man än har skäl att önska, att han må vara re:iormen bevågen i sitt bjerta. Men alldeles samma skäl gäller äfven i afseende på ett motsatt förklarande. Skulie vi åter vilja anställa en probabilitetsberäkning, öfver hvad Konungen i sitt inre kan tänka om saken, så synes det visserligen, som vore det icke mycket att undra på om Hans Maj:t, i den ställning och med den omgifning, hvaruti han befunnit sig, serdeles under hela den förra regeringstiden, skulle hafva ständigt fått höra tillräckligt många farhågor, invändningar och fördömelser i ifrågavarande hänseende uttalade, för att åtskilligt deraf kunuat alstra en och annan betänklighet, enär det icke kan bestridas att reformens egentliga syfte är att gifva ett mera samladt uttryck och kraft åt den allmänna meningen, genom en ändamålsenligare inrältning af folkmaktens delegation. Men samma förhållande kan man äfven antaga i afseende på alla andra populära reformer, så vidt de betraktas endast ifrån den rent monarkiska synpunkten; ty hela det representativa samhällsskicket utgör på visst sält en modifikation eller: inskränkning af den pura monarkien. Lyckligtvis har dock Konung Oscar redan under den korta tiden efter sitt uppstigande på thronen visat sig i flera afseenden betrakta sin ställning ifrån en mera omfattande synpunkt, och på ett sätt, som väckt både tacksamhet och ökade förhoppningar att han, utan någon svaghet för dagens vindkast, likväl skall blifva en regent, hvilken förstår att en furstes egentliga problem och dess ära i vår tid är att förlika den monarkiska och den demokratiska principen med hvarandra under det öfvergångsstadium, hvari de nu: uti alla civiliserade länder befinna sig. Konungen har derigenom redan visat, att han med sjelfständighet studerat och i flera fall insett hvad tiden lider och hvad folkets behbof påkalla, samt att han låtit afseendet på dessa behof fullt motväga, om icke öfverväga, möjligen traditionella sympatier eller tycken. Då H. M. tillika, såsom allmänt antages, yttrat sig jemt så mycket för den ifrågavarande saken, som han i närvarande ögonblick skäligen kunde göra, utan att råka i en alltför delikat ställning till den gamla aristokratiens och korporationsintressets anhängare quand meme, nemligen att förklara att han ämnar sanktionera förslaget i händelse det antages af Ständerna, samt för öfrigt bittills ådagalagt lika mycken takt och öppenhet i sina offentliga handlingar, som diskretion i hvad som legat utom desamma, så hemställe vi till hvar och en, om det väl kan vara troligt, att han skulle just i en så vigtig och afgörande sak, deri Försynen synes hafva ämnat åt honom att besegla sitt tillträde till regeringen med en stor historisk bandling till pånyttfödande af Sverges statsskick, bemyndiga en af sina ministrar att fara kring landet och i sqvallerväg utbasuna, att H. M. vore helt och hållet stärad emot saken. För vår del skulle vi i detta afseende föreställa oss, såsom närmast öfverensstämmande med det afseende Konungen visat sig vwilja fästa vid det allmännas. behof, att om MH. M. än hyser partiella betänkligheter mot en eller annan del af förslaget, anser han dessa likväl böra gifva vika för det stora och maktpåliggande factum, som Ständerna redan en gång fastställt: att landet så snart som möjligt måste befrias ifrån det odrägligt tunga machineriet af den närvarande ståndsformen. Att åter, i händelse det nu skulle lyekas ett missförstådt ståndsintresse att kullslå förslaget, Konungen i sådan händelse. t. ex. skulle vilja afgifva en kontraproposition, som med modifikation af den andra kammaren bibehölle hufvudgrunden i det öfriga, bevisar väl snarare en välvilja för, än en obenägenhet emot, reformen. Det utesluter ingalunda, att H. M. nu ämnat i ädelt lugn afbida utslaget vid den instundande, för honom sjeif och svenska folket så betydelsefulla, riksdagen, helt och hållet utan all inverkan mej auktoriteten af någon på förhand yttrad personlig vi!ja; och så mycket mera klandervärd är derföre den embetsman, som möjligen kunnat vara a Ta a Er er 1 rr ra ag EE Eg ok sr SSE