sitt värde, hejst det redan försäkrat Stora Teatern til 212,000 Rdr, ehuru fråga är, huruvida statens hus någonsin böra försäkras i en enskild anstalt, att det, säger jag, skulle vilja låta en enskild person, som gjort något för det allmänna, vederfaras blott den påtagligaste rättvisa. Man har svarat mig, att jag ej kunde åtnjuta den just derföre, att det var en teater, d. v. s. en inrättning, åsyftande allmänt gagn och trefnad. Jag beklagar mig ej häröfver, jag gör inga jemförelser, jag anför endast förbållandet. Hvar och en vet imedlertid att brandförsäkringssumman vanligen är normen för husens uppskattnipgsoch värderingsvärde här i Stockholm, och på detta sätt minskades tillgången till lån högst betydligt, första året med 49,000 och andra året med 13,000 Rdr. Härtill kom en annan olägenhet, nemligen en förkommen inteckning i det Schulzenheimska huset, från hvilket Nya Teaterns tomt är frånskiljd, omöjligheten för denna, att under sådana omständigheter bli relaxcrad och att följaktligen kunna belänas i någon publik kassa. Lånen ha således måst sökas hos enskilta mot 6 procents ränta, häraf följande uppsägningar och provisioner för omsättningar eller förflyttningar. Till följd af dessa förhållanden har man sagt mig, att jag längesedan bordt söka rangera mina aflärer, d. v. s. göra en cession, och man har dertill uppgifvit i synnerhet tvenne tidpunkter, nemligen vid slutet af förra årets speltid och i början af innevarande år. Man har rätt, och äfven jag vet det efteråt; men låtom oss se till, om jag, lika litet som någon annan i stånd att blicka in i framtiden, verkeligen då kunde tro mig ha skäl att göra det. I2 5 (Slutet följer.)