sitt värde, hejst det redan försäkrat Stora Teatern til
212,000 Rdr, ehuru fråga är, huruvida statens hus
någonsin böra försäkras i en enskild anstalt, att det,
säger jag, skulle vilja låta en enskild person, som
gjort något för det allmänna, vederfaras blott den på-
tagligaste rättvisa. Man har svarat mig, att jag ej
kunde åtnjuta den just derföre, att det var en teater,
d. v. s. en inrättning, åsyftande allmänt gagn och
trefnad. Jag beklagar mig ej häröfver, jag gör inga
jemförelser, jag anför endast förbållandet.
Hvar och en vet imedlertid att brandförsäkrings-
summan vanligen är normen för husens uppskattnipgs-
och värderingsvärde här i Stockholm, och på detta
sätt minskades tillgången till lån högst betydligt, för-
sta året med 49,000 och andra året med 13,000 Rdr.
Härtill kom en annan olägenhet, nemligen en förkom-
men inteckning i det Schulzenheimska huset, från
hvilket Nya Teaterns tomt är frånskiljd, omöjligheten
för denna, att under sådana omständigheter bli relaxc-
rad och att följaktligen kunna belänas i någon publik
kassa. Lånen ha således måst sökas hos enskilta mot
6 procents ränta, häraf följande uppsägningar och pro-
visioner för omsättningar eller förflyttningar. Till följd
af dessa förhållanden har man sagt mig, att jag län-
gesedan bordt söka rangera mina aflärer, d. v. s. göra
en cession, och man har dertill uppgifvit i synnerhet
tvenne tidpunkter, nemligen vid slutet af förra årets
speltid och i början af innevarande år. Man har rätt,
och äfven jag vet det efteråt; men låtom oss se till,
om jag, lika litet som någon annan i stånd att blicka
in i framtiden, verkeligen då kunde tro mig ha skäl
att göra det. I2 5 (Slutet följer.)