vv vmummTm—— nO —m hmWh NN a OO ov AA
PENNRITNINGAR FRÅN UPSALA.
AF BERNARD.
In.
DET-GÅR-AN? OCH DET - GÅR -ICKE-AN.
snssss ta .. Sansen er mina damer — fruar i
gemen samt fröknar och mamseller isynnerhet!
Lålen eau de luce flaskan och vattenkaraffen vara,
och sen er ej så ängsligt om efter något beqvämt
ryggstöd! Kan väl vara att en liten svimning
skulle klä er förträffligt och göra er, om möjligt,
än mera intagande, helst när den exeqveras med
sådan - grace, som j i allt veten inlägga ..-:-
men jag försäkrar er, att här icke finnes ringaste
anledning dertill. — Det är illa, förbaskadt illa
..... men tillfället kommer nog åter en annan
gång.
Här är nemligen icke fråga cm denna rysliga
Det går-an-litteratur,, som — vore icke kam-
men och den konsträssiga flätan — skulle kun-
pa återföra ert skösa hår till 4700-talets barbari,
eller komma det att resa sig skyhögt, samt af
de fängslande lockarne bilda en gloria kring ert
helgonansigte. Åh, nej! här afhandlas ett lingt
mindre viådligt ämne: ett äktenskap — om ni
nu nödvändigt viljen hafva ett sådant -— icke
mellan man och qvinna, utan mellan — modet
och konvenansen.
Dessa båda makar föra, som vi alla veta, de
enigaste och lycksaligaste lif året om, en rikti;
smekmånad. Aldrig såg man så mycken ömse
sidig kärlek, slafvisk eftergifvenhet och äkta tro
het. Deras afföda är ganska talrik. Den kalla:
med ett gemensamt slägtnamn: Det-går-an; —
visserligen en vanhelgad och, efter alla de rys
ligheter vi så nyligen i tal och skrift upplefvat
k nske opassande benämning; men hvilken de
fattiga språket ännu ej lyckats utbyta mot nå
on annan bättre. :
Vi lefva — som en viss fakultet år 183
yttrade till sin kansler — i smädelsens tide