ledamöterne reserverat sig mot beslutet. Detta lärer likväl just, om man får tro hvad ryktet berättar, förhålla sig i det närmaste tvärtom, d. v. s. så, att alla konseljledamöterna voro för bevi!jandet, icke en gång Hr Heurlin undantagen. Det är också tydligt, att den förklaring, Hr A. afgaf, stod i så fullständigt sammanhang med hvad ban alltid yttrat, att intet skäl kunde förefinnas för något statsråd, att icke tillstyrka den gjorda ansökningen. Det enda, hvarom Hr Heurlin troligen varit!ensåm, är det citerade Konungabrefvets form, stil och hela uppställning, hvilken är så besynnerligt inrättad, att en läsare lätt kan falla på den orimliga tanken, att Kongl. Maj:t och Dess beslut varit beroende al konsistorii utlåtande och det vilkor denna auktoritet behagat utsätta; likasom om icke hvar och en visste, att Kongl. Maj:t kunnat resolvera i frågan på sätt, som skett, äfven om konsistorii utlåtande varit annorledes stäldt. Man upptäcker i denna lilla sak, likasom i flera föresående, Hr Heurlins tendens att föga bättre än kompromettera regeringen eller åtminstone nedsätta dess värdighet, så fort det gälde att bålla fram det episcopala; och vi tro, att denna tendens verkligen varit ett af hufvudskälen för hans oumgängliga aflägsnande. Den utväg, som Den Konstitutionelle, eller rättare hans sufflör, genom hela historien sökt slå an för att verka till Hr Heurlins rehabilitationy i de stora bladen, synes följaktligen alltför enfaldig, för att kunna lyckas. ———