ledamöterne reserverat sig mot beslutet. Detta
lärer likväl just, om man får tro hvad ryktet
berättar, förhålla sig i det närmaste tvärtom,
d. v. s. så, att alla konseljledamöterna voro för be-
vi!jandet, icke en gång Hr Heurlin undantagen.
Det är också tydligt, att den förklaring, Hr A.
afgaf, stod i så fullständigt sammanhang med hvad
ban alltid yttrat, att intet skäl kunde förefinnas
för något statsråd, att icke tillstyrka den gjorda
ansökningen.
Det enda, hvarom Hr Heurlin troligen varit!en-
såm, är det citerade Konungabrefvets form, stil
och hela uppställning, hvilken är så besynnerligt
inrättad, att en läsare lätt kan falla på den orim-
liga tanken, att Kongl. Maj:t och Dess beslut va-
rit beroende al konsistorii utlåtande och det vil-
kor denna auktoritet behagat utsätta; likasom om
icke hvar och en visste, att Kongl. Maj:t kunnat
resolvera i frågan på sätt, som skett, äfven om
konsistorii utlåtande varit annorledes stäldt. Man
upptäcker i denna lilla sak, likasom i flera före-
sående, Hr Heurlins tendens att föga bättre än
kompromettera regeringen eller åtminstone ned-
sätta dess värdighet, så fort det gälde att bålla
fram det episcopala; och vi tro, att denna tendens
verkligen varit ett af hufvudskälen för hans oum-
gängliga aflägsnande.
Den utväg, som Den Konstitutionelle, eller rät-
tare hans sufflör, genom hela historien sökt slå
an för att verka till Hr Heurlins rehabilitationy
i de stora bladen, synes följaktligen alltför enfaldig,
för att kunna lyckas.
———