vildas faders boning. Bland de friskt ångand
allarne, granarne och björkarne trifves, herr. S:
ångmö: helst; hon andas här alltid ur fullt bröst
ch hennes hjerta slår högt, sannt och rent. V
ro Oss göra läsaren ett nöje genom att anför
öljande prof på förf:s lefvande skildringssätt oc
ediga vers. Vi välje början af 44:e sången Slotter:
emte Haralds och Alfhildas möte:
Och vinden spelar på trädens strängar
Sin glada visa för berg och ängar,
Och pu går slottern så lustigt fram
På fädrens vis urder stoj och glam.
Hvad fröjd och lif! Se hur stålen blänka,
Hur slotterkarlarne lyfta, sänka
Och lyfta liarne jemt i takt!
Ett siagfält liknar den hela trakt.
Och mången sköldmö der äfven svärmar
Med linnepansar och hvita ärmar,
Med rosenkinder och gyllne lock.
Hvem kan besegra den kämpaflock?
Ranuvkeln stupar med gyllne hatten,
Här flyktar ormen till kärrets vatten,
Der flyger anden med sträfva skrik
Och dyker ned i den klara vik.
Fly gråa lärka! Flyg opp från tufva,
Du gu!a ärla, du blåa dufva!
Du bruna, spräckliga vaktel, spring,
Att ej du fångas i folkets riog! —
Alltfort går slottern, som floden ilar,
Men sist derborta vid sjön han hvilar, —
Och till en valplats är nejden bytt,
Der hösten segrat och sommarn flytt.
Och vinden spelar på trädens strängar:
Nu samlas flickor och barn och drängar
Til! muntra lekar från hvarje by,
Och glädjen redan står högt i sky.
Fioler !juda och stråkar springa,
De unga lustigt i dansen svinga;
De gamle minnas sin barbdomstid
Och blifva unga på nytt dervid.
Men, ensam, bort i lunden svala,
Ses Harald med Alfhilda gå
Och om sin trogna kärlek tala,
Och vindea blott dem lyssnar på:
Du mål för mina känslors låga,
Du stjerna för min dunkla stig,
Min fröjd, mia längtan och min plåga!
Jag evigt tänka vill på dig.
Du skapt den sällhet jag mig drömmer,
Du bytt min oro uti frid;
For dig jag jordens stormar glömmer,
För dig jag älskar lifvets strid.
I lutens susning dig jag andas,
I blommans doft, i fågelns sång.
När dagen dör, när dagen randas
Till dig är mina tankars: gång.
Går jeg till sjön, de lätta vågor
Din stämma härma vid sin strand;
Går jag på berget, solens lågor
Om dig blott tala med sin brand.
Hvad hviska blommorna i skogen?
Hvad sjunga fåglarne i sky?
Om samma känsla evigt trogen,
Om samma längtan evigt ny.
Ty kärlek bor i jordens hjerta
Och kärl.k bor i djurens bröst.
De känna icke mesxskors smärta,
Der anden klagar utan tröst.
Alfhilda! vore du en dufva
Med vingar hvita, ögon blå,
Och jag som du, min dyra, ljufva!
Hur lyc:lig vore jag ej då!
I fredlig dal jag skulle bygga
Din dunkelt grönskande alkof,
Med lätta vingar ö:verskygga
Dia svala kammar, när du sof.
Och när på bergen dagen bräckte
Och vinden sjöng, i vaknad skog,
Jag dig med tusen kyssar väckte;
Tills du ur drömmen mot mig log.
Till molnens bäddar sen vi flydde;
Från verldens blick (på afund rik),
Och dina drömmar du mig tydde
På stranden af den luftblå vik.
De fyra sångoumrorna utgöras af Haralds läng-
2 (ur 53:e sången), en Romance ur 4:e sången:
u mål för mina känslors lågan, Jägarsång ur
n 6:e, och Alfhildas Farväl ur den 40:e sången.
öfverlexona åt musici att bedöma dem; men
oss hafva Haralds längtan och Jägarsången mest
git an genom melodiersas enkla skönhet.
- ————