TEATER.
Rudolf eller Pariserhemligheter, dram i 5 akter
och 7 tablåer; fri öfversättning från franska pjeser
Les Mysteres de Paris,, af Eugåne Sue och Dinaux
Det utgör alltid ett vanskligt företag, att för-
vandia romaner till teaterstycken. Stundom lyc:
kas det likväl; hvarpå till exempel madame
Birch-Pfeiffer - gifvit prof. Sjelfva de utmärktare
franska, nu lefvande romanlörfattarne bruka sjelfva
ombilda sina arbeten genom att uppställa dem för
scenen; och, märkligt nog, är det just ett sådant,
auktorernes eget försök, som ofta slagit dåligt ut;
såsom man vet om Balzacs och Fredr. Soulies
dramatiseringar.
Alla de; som läst Eugene Sues vidlyftiga, men
intressanta roman, Pariserhemligheterna, måste i
den derutur sammandragna dramen finna en stor
myckenhet händelser och situationer uteslutna.
Det, som qvarstår, är likväl tillräckligt för en
teaterpjes om fem akter; och urvalet har skelt så
skickligt, att stycket på det hela kan kallas gan-
ska lyckadt. Att både karakterer och händelser
här och der måste lida af Sues vanliga öfverdrif-
ter, kan icke hjelpas; men scenerna medföra, ge-
nom sin nyhet och rikedom på pikanta drag, ett
intresse, som håller åskådarens uppmärksamhet
spänd från början till slut.
Den berömvärda omsorg, hvarmed teaterdirek-
tionen uppsatt pjesen, genom flere nya och ser-
de!es vackra dekorationer (t. ex. parken vid slot-
tet Harville, och utsigten af strömmen och bron
vid den s. k. Sandvaskar-öp), bidrager ganska myc-
ket till det bifall, som den, för att döma eiter
representationen i Måndags, då den gafs för första
gången, röner och välförtjent torde komma att
fortfarande röna af publiken. Man har också det
nöjet att se tvenne af scenens förnämsta artister
såsom hufvudpersoner i stycket spela mot hvar-
ann. Hr Almlöf, den i början förklädde, men i
de sednare akterne upptäckte storhertigen: Ru-
dolf; gör, i förening med mill Högqvist, grevinnan
Mac-Gregor, en ensemble, :som nästan alltid in-
tager. Redan i den så mycket omtyckta Qväka-
ren: och; Dansösen såg man dem. tillsammans med
förtjusning; och på scenen passa de nästan alltid
väl för hvarann. De gifva i Parisermysterierna
åt hvarandras spel en fulländning, som i syn-
nerhet hänrycker i den rörande slutscenen, der
den lilla intagande goualeusen, Fleur de Marie
(fru Bjortsberg), omsider upptäckes vara Storher-
tigens förlorade dotter; och der modern, den o-
lyckliga grefvinnan, dör, utan att hafva fått sluta
henne i sina armar såsom sitt barn.
Hr Dahlqvist gaf Ferands, den listige, girige,
grymme, i flerfaldiga skepnader återkommande
Homme-daffairens parti på ett mästerligt sätt.
Han är här fullkomligt herre öfver sin röst och
sina rörelser: man kan ej se någonting ypprare,
än hans hållning, då han på sitt kontor emotta-
ger grefvinnan Mac-Gregor, och med en fattning
utan like afvärjer hennes misstankar och ankla-
gelser. Hr IL. Kinmanson är en Duresnil (den
på tjulfvarnes språk s. k. Skolmästaren), sådan
han skall vara. Denna person har i pjesen fått
en. vida underlägsen betydenhet emot hvad han
innehar i romanen. Detsamma kan man säsa
om flera andra, såsom mademoiselle Rigolette,
hvilken i romanen spelar en så stor, en för sin
dygd, flit och gvdhet så intagande roll, att pari-
sergrisetterna berättas en corps hafva gifvit Sue
en lysande cadeau, : för att tillkännagifva honom
sin tacksamhet för den heder och upprättelse,
han beredt dem och he!a deras stånd; men hvil-
ken Rigolette här i pjesen har så litet att göra,
att Hon utan afsaknad kunde vara borta. M:ll
Bergnehr utför icke destomindre hennes parti,
för hvad det är, ganska berömligt. Madame Pi-
pelet (fru Frösslind; är alltid en ståtlig port vak-
terska, med breda ron; men har mindre att säga
än i romanen. Crepin (romanens ryktbare Chou-
rineur) har fått bibehålla mera af sig sjelf; han
ingriper ofta i händelserna på ett ganska kraftigt
och nyttigt sätt; :såsom räddare i lifsfaror; dock
uträttar han .ej här fjerdedelen emot hvad han
med sin -jettestyrka tillvägabringar i romanen.
Älskvärd är denna vilde imedlertid alltid; och
Hr Svensson spelade honom förträffligt.
Enligt titeln och rangen är väl den välgöran-
de, öfverallt verksamme, i kojor, på krogar, i
fängelser och palatser ständigt, och ofta då man
minst väntar honom, six inställande Storhertigen
(Rudolf) styckets förnämste hufvudperson, jemte
sin fordna gemål, grefvinnan Mac-Gregor. Men
till det älskliga väsendets innerlighet, och till det
fina i tycket, utgör otvifvelaktigt Fleur de Marie
(!a Goualeusey den s. k, gatsångerskan) den ka-
rakter, omkring hvilken romanens hufvudsakliga
intresse vänder sig. Så äfven i dramen. Fru
Hjortsberg återgifver Maries parti med all den
poesi, som är henne egen.
Öfversättningen är fri och ledig. Den anmärk-
ningen skulle man kunna. göra emot omslaget på
boken, att pjesen der kallas romantiserad Dramp,
hvilken benämning icke förekommer på sjelfva
tel bläd2t, och troligen blott utgör en omvänd-
ning eller travestering af det tyska Dramatisirte
Romany.
LITTERATUR
Blommorna vid vägen, Dikter af Herman Säther-
berg. Andra häftet. Alfhilda, Romantisk Dikt ;)
med 4 musikbilagor. Stockholm hos L. J. Hjertal