TEATER. Rudolf eller Pariserhemligheter, dram i 5 akter och 7 tablåer; fri öfversättning från franska pjeser Les Mysteres de Paris,, af Eugåne Sue och Dinaux Det utgör alltid ett vanskligt företag, att förvandia romaner till teaterstycken. Stundom lyc: kas det likväl; hvarpå till exempel madame Birch-Pfeiffer gifvit prof. Sjelfva de utmärktare franska, nu lefvande romanlörfattarne bruka sjelfva ombilda sina arbeten genom att uppställa dem för scenen; och, märkligt nog, är det just ett sådant, auktorernes eget försök, som ofta slagit dåligt ut; såsom man vet om Balzacs och Fredr. Soulies dramatiseringar. Alla de; som läst Eugene Sues vidlyftiga, men intressanta roman, Pariserhemligheterna, måste i den derutur sammandragna dramen finna en stor myckenhet händelser och situationer uteslutna. Det, som qvarstår, är likväl tillräckligt för en teaterpjes om fem akter; och urvalet har skelt så skickligt, att stycket på det hela kan kallas ganska lyckadt. Att både karakterer och händelser här och der måste lida af Sues vanliga öfverdrifter, kan icke hjelpas; men scenerna medföra, genom sin nyhet och rikedom på pikanta drag, ett intresse, som håller åskådarens uppmärksamhet spänd från början till slut. Den berömvärda omsorg, hvarmed teaterdirektionen uppsatt pjesen, genom flere nya och serde!es vackra dekorationer (t. ex. parken vid slottet Harville, och utsigten af strömmen och bron vid den s. k. Sandvaskar-öp), bidrager ganska mycket till det bifall, som den, för att döma eiter representationen i Måndags, då den gafs för första gången, röner och välförtjent torde komma att fortfarande röna af publiken. Man har också det nöjet att se tvenne af scenens förnämsta artister såsom hufvudpersoner i stycket spela mot hvarann. Hr Almlöf, den i början förklädde, men i de sednare akterne upptäckte storhertigen: Rudolf; gör, i förening med mill Högqvist, grevinnan Mac-Gregor, en ensemble, :som nästan alltid intager. Redan i den så mycket omtyckta Qväkaren: och; Dansösen såg man dem. tillsammans med förtjusning; och på scenen passa de nästan alltid väl för hvarann. De gifva i Parisermysterierna åt hvarandras spel en fulländning, som i synnerhet hänrycker i den rörande slutscenen, der den lilla intagande goualeusen, Fleur de Marie (fru Bjortsberg), omsider upptäckes vara Storhertigens förlorade dotter; och der modern, den olyckliga grefvinnan, dör, utan att hafva fått sluta henne i sina armar såsom sitt barn. Hr Dahlqvist gaf Ferands, den listige, girige, grymme, i flerfaldiga skepnader återkommande Homme-daffairens parti på ett mästerligt sätt. Han är här fullkomligt herre öfver sin röst och sina rörelser: man kan ej se någonting ypprare, än hans hållning, då han på sitt kontor emottager grefvinnan Mac-Gregor, och med en fattning utan like afvärjer hennes misstankar och anklagelser. Hr IL. Kinmanson är en Duresnil (den på tjulfvarnes språk s. k. Skolmästaren), sådan han skall vara. Denna person har i pjesen fått en. vida underlägsen betydenhet emot hvad han innehar i romanen. Detsamma kan man säsa om flera andra, såsom mademoiselle Rigolette, hvilken i romanen spelar en så stor, en för sin dygd, flit och gvdhet så intagande roll, att parisergrisetterna berättas en corps hafva gifvit Sue en lysande cadeau, : för att tillkännagifva honom sin tacksamhet för den heder och upprättelse, han beredt dem och he!a deras stånd; men hvilken Rigolette här i pjesen har så litet att göra, att Hon utan afsaknad kunde vara borta. M:ll Bergnehr utför icke destomindre hennes parti, för hvad det är, ganska berömligt. Madame Pipelet (fru Frösslind; är alltid en ståtlig port vakterska, med breda ron; men har mindre att säga än i romanen. Crepin (romanens ryktbare Chourineur) har fått bibehålla mera af sig sjelf; han ingriper ofta i händelserna på ett ganska kraftigt och nyttigt sätt; :såsom räddare i lifsfaror; dock uträttar han .ej här fjerdedelen emot hvad han med sin -jettestyrka tillvägabringar i romanen. Älskvärd är denna vilde imedlertid alltid; och Hr Svensson spelade honom förträffligt. Enligt titeln och rangen är väl den välgörande, öfverallt verksamme, i kojor, på krogar, i fängelser och palatser ständigt, och ofta då man minst väntar honom, six inställande Storhertigen (Rudolf) styckets förnämste hufvudperson, jemte sin fordna gemål, grefvinnan Mac-Gregor. Men till det älskliga väsendets innerlighet, och till det fina i tycket, utgör otvifvelaktigt Fleur de Marie (!a Goualeusey den s. k, gatsångerskan) den karakter, omkring hvilken romanens hufvudsakliga intresse vänder sig. Så äfven i dramen. Fru Hjortsberg återgifver Maries parti med all den poesi, som är henne egen. Öfversättningen är fri och ledig. Den anmärkningen skulle man kunna. göra emot omslaget på boken, att pjesen der kallas romantiserad Dramp, hvilken benämning icke förekommer på sjelfva tel bläd2t, och troligen blott utgör en omvändning eller travestering af det tyska Dramatisirte Romany. LITTERATUR Blommorna vid vägen, Dikter af Herman Sätherberg. Andra häftet. Alfhilda, Romantisk Dikt ;) med 4 musikbilagor. Stockholm hos L. J. Hjertal