alldeles som andra menniskor, och vid denna upp
täckt steg min förnöjelse i bredd med denn
samma egenkärlek, som räknar sig allt till godo
När man ätit en ganska god och grundelig mid
dsg, och druckit ett gammalt godt vin, fick mar
ett dråpligt kaffe, och i mina tankar prisade ja
redan min tillkommande fru svärmoder för detta
såsom något, hvarpå jag sätter ett stort värde.
Fram på eftermiddagen, när mina tillkommeand
svärföräldrar och den gamla resande fru-systeri
började se något sömniga ut, tog jag min hat
och gjorde mig färdig att gå; men se då! då blef ja
först fullt öfvertygad att jag icke misstagit mi
om alla mina glada uträkningar, ty — o unde
öfver alla uader! — man bad mig, om sig möj
möjligtvis kunde, ännu den kommande middagen
äfven att göra familjen den äranp.
Jag var så förbluffad, att jag vet rätt icke hur
de tozo mitt svar, men säkert är att glädjen må
lade sig på alla anleten, när jag den kommand
dagen, något sent — emedan jag haft angelägn:
göromål för banden — infann mig till middags
måltiden. Jag kände mig helt lycklig, belt hem
mastadd, och mina planer och förhoppningar fö
framtiden dansade alla omkring den älskvärd:
Adolfina, som troligen fann mina blickar allt var
mare och varmare, hvarföre bon äfven rodnad
allt mera och mera. Idel pya stjerneljus på mir
lyckohimme?!.
Men när jag denna gång efter kaffet aflägs
nade mig, bad man mig icke till den kommande
middagen, icke en gånz bad man mig återkomma
och jag fann äfvenväl i detta ett bevis på tak
och godt vett, ty man hade ju redan tydligt sag
mig att j:g var välkommen och gerna sedd:
deras familjkrets, och nu ville man lemna åt mit
sjelf att göra de öfriga stegen. Allt detta var jt
som det borde, och gillades högeligen af mig, sou
kanske i ett motsatt fall — ty jag är mycke