alldeles som andra menniskor, och vid denna upp täckt steg min förnöjelse i bredd med denn samma egenkärlek, som räknar sig allt till godo När man ätit en ganska god och grundelig mid dsg, och druckit ett gammalt godt vin, fick mar ett dråpligt kaffe, och i mina tankar prisade ja redan min tillkommande fru svärmoder för detta såsom något, hvarpå jag sätter ett stort värde. Fram på eftermiddagen, när mina tillkommeand svärföräldrar och den gamla resande fru-systeri började se något sömniga ut, tog jag min hat och gjorde mig färdig att gå; men se då! då blef ja först fullt öfvertygad att jag icke misstagit mi om alla mina glada uträkningar, ty — o unde öfver alla uader! — man bad mig, om sig möj möjligtvis kunde, ännu den kommande middagen äfven att göra familjen den äranp. Jag var så förbluffad, att jag vet rätt icke hur de tozo mitt svar, men säkert är att glädjen må lade sig på alla anleten, när jag den kommand dagen, något sent — emedan jag haft angelägn: göromål för banden — infann mig till middags måltiden. Jag kände mig helt lycklig, belt hem mastadd, och mina planer och förhoppningar fö framtiden dansade alla omkring den älskvärd: Adolfina, som troligen fann mina blickar allt var mare och varmare, hvarföre bon äfven rodnad allt mera och mera. Idel pya stjerneljus på mir lyckohimme?!. Men när jag denna gång efter kaffet aflägs nade mig, bad man mig icke till den kommande middagen, icke en gånz bad man mig återkomma och jag fann äfvenväl i detta ett bevis på tak och godt vett, ty man hade ju redan tydligt sag mig att j:g var välkommen och gerna sedd: deras familjkrets, och nu ville man lemna åt mit sjelf att göra de öfriga stegen. Allt detta var jt som det borde, och gillades högeligen af mig, sou kanske i ett motsatt fall — ty jag är mycke