dessutem betrakta de unga sönerna såsom något
svågeraktigt, och det äldre paret såsom något i
svärföräldravägen, och för första gången föll det
mig in huru g.mla den hederlige värden och
-värdinnan möjligtvis kunde vara, och jag tror,
att jag ställde mitt tal så, att jag skulle få veta
dett2, men minns ännu att mina försök misslyckades.
Förmiddagstimmarne tillbringades helt angenämt,
och, till min icke ringa fröjd, märkte jag att ett
annat besök alldeles icke bemöttes så, som jag
det blifvit, och att den besökande ingalunda blef
bjuden att qvarstanna, utan snarare — likasom
jag sjelf hitintills — på fint manår manad att gå
sina färde.
Imedlertid led det mot middagen. Frun hade
gått ut och kommit in med en annan mössa, en
annan shawl; flickorna hade äfven aflägsnat sig,
en om sender, och kommit åter med ändå mera
putsadt hår, vackra kragar och förkläden, och en
af dem — just den, på hvilken jag oftast ka-
stade mina ögon — med en helt annan klädning.
Min egenkärlek gjorde sig af allt detta bara nya
segel, det ena större än det andra.
Litet förr, än man tillsade att maten var inne,
kom äfven ett gammalt fruntimmer, som man
sade mig var värdens syster, hvilken dagen förut
helt oförmodadt ankommit med ångfartyget, för
att göra sina syskon en angenäm öfverraskning.
Huru angenäm denna blef, kan jag ej rätt utlåta
mig om, men att den gamla frun var allt, utom
angenäm, det kan jag sannerligen intyga. Imed-
lertid fördes hon af värden i stor triumf in i
matsalen, på samma gång, som jag, med yttersta
nyfikenhet, dit ledsagade värdinnan. Men — dit
ankommen, såg jag till min förvåning, att allt
var som i en annan matsal, och att mat, fat, an-
ordning och allt, var — alldeles som i alla an-
dra hus. Man åt med mun, man åt dessutom
med knif, gaffel och sked; med ett ord: man var