dessutem betrakta de unga sönerna såsom något svågeraktigt, och det äldre paret såsom något i svärföräldravägen, och för första gången föll det mig in huru g.mla den hederlige värden och -värdinnan möjligtvis kunde vara, och jag tror, att jag ställde mitt tal så, att jag skulle få veta dett2, men minns ännu att mina försök misslyckades. Förmiddagstimmarne tillbringades helt angenämt, och, till min icke ringa fröjd, märkte jag att ett annat besök alldeles icke bemöttes så, som jag det blifvit, och att den besökande ingalunda blef bjuden att qvarstanna, utan snarare — likasom jag sjelf hitintills — på fint manår manad att gå sina färde. Imedlertid led det mot middagen. Frun hade gått ut och kommit in med en annan mössa, en annan shawl; flickorna hade äfven aflägsnat sig, en om sender, och kommit åter med ändå mera putsadt hår, vackra kragar och förkläden, och en af dem — just den, på hvilken jag oftast kastade mina ögon — med en helt annan klädning. Min egenkärlek gjorde sig af allt detta bara nya segel, det ena större än det andra. Litet förr, än man tillsade att maten var inne, kom äfven ett gammalt fruntimmer, som man sade mig var värdens syster, hvilken dagen förut helt oförmodadt ankommit med ångfartyget, för att göra sina syskon en angenäm öfverraskning. Huru angenäm denna blef, kan jag ej rätt utlåta mig om, men att den gamla frun var allt, utom angenäm, det kan jag sannerligen intyga. Imedlertid fördes hon af värden i stor triumf in i matsalen, på samma gång, som jag, med yttersta nyfikenhet, dit ledsagade värdinnan. Men — dit ankommen, såg jag till min förvåning, att allt var som i en annan matsal, och att mat, fat, anordning och allt, var — alldeles som i alla andra hus. Man åt med mun, man åt dessutom med knif, gaffel och sked; med ett ord: man var