mer och mer ljudelig röst, svarade mig den goda
värdinnan, som i dag hörde ovanligt illa, att hon
(fru-systern) redan vore rest, hade återvändt till
sin provins 0. s. V.
När det led fram åt middagen, till hvilken jag
varit så säker att blifva qvarbjuden, började sam-
ma gamla oro som fordom hos familjen, och ef-
ter alla dess upprepade tecken, fånn jag mig slut-
ligen nödsakad att taga mn hatt, som nu ingen
tog ifrån mig, eller tycktes hafva den ringaste
håg att få bebålla, lika litet som dess ägare. Jag
gjorde således korta och stumma bugningar, afa
lägsnade mig i hast, och hade den förargeisen att
i tamburen se samma listiga leende omkring den
gamle betjentens mund, men hvilket nu föreföll
mig helt näsvist och otidigt. När han bjelpte på
mig öfverrocken, sade han: Det är ett fult och
och ruskigt väder i dag! och jag svarade utan
allt betänkande: Ja, i dag hade det passat mig
rätt väl att stanna qvsr hos edert berrskap, om
de derom bedt mig. Jag ville just höra hvad
han skulle svara, alldeles Jliknöjd om hvad följ-
derve häraf kunde blifva, men — — j som ären
utrustade äfven med den ringaste möjliga portion
af egenkärlek, tänken eder hvad min skulle lida,
då den gamle tjenaren, med ett ännu försmädligare
leende än förut, svarade mig:
Ja, Men se nu är den gamla frun från landet
prest, så att nu är herrskopet bara de vanliga
tolf, och se då bjuda de aldrig någon främmande.
Men befara de att få sitta tretton till bords, då
är det en annan sak, och då måste den fjortonde
anskaffas, vore den än aldrig så svår att få. Jag
har sprungit många fjät för dety,
Dömen nu, mina medbröder — icke i Christo
men i egenkärlek — om hvad jag borde känna
Ifrån denna dagen räknadt, satte jag aldrig
mera min fot inom detta hus, der så mycket
vidskepelse och så litet gästfrihet dyrkades