ren bigtar sig, ger också han, som hvar man vet,
sig ingen ro förr än eiter erhållen aflösning. Der-
för blef det våra hjeltars första bekymmer att,
hur lockande för deras uppjagade fantasi en för-
dröjd promenad än syntes iden månljusa qvällen,
med sina matta stjernor, sin högtidliga stillhet,
endast albruten af flodgudens melodier till elf-
vornas lätta ringdans, hitta närmaste vägen till-
baka till staden. — Jag ser ett ogillande hån-
löje, hvilket klär er så väl, som ett vindkast
källans spegel, öfverflyga ert vackra ansigte,
mina älskvärda läsarinnor, jag hör redan ett för-
aktligt, bhur prosaiskt! framsmyga på edra fina
läppar, och jag anar, att mina bjeltar, som ändå
— för mig kunnen j väl tillstå det! — hade till-
vunnit sig ett visst deltagande af ert medlisamma
bjerta, serdeles han, den der lille, som var så
trogen, så älskogskranrk nu skola förlora betydligt
af sitt värde, för det de kunde låta någonting så
simpelt som hungren, hvilken finnes i hvarje tor-
parstuga, besegra de estetiska känslor j så gerna
ansen som civilisationens och palatsens barn och
hvilka scenen på ätthögen nyss hade uppväckt.
Ty — medgifven mig det ändå — det är så lätt
att, i öfverflöd af alla lifvets behof, vårdslöst till-
bakalutad i den beqvärma emman, med de små
retande fötterna (jg bar alltid varit en stor beun-
drare af vackra fötter) hvilande på den broderade
pallen, bedöma och förakta frestelser, för hvilka
men aldrig varit blottsiälld, och endast känner
par renommåe, genom romaner och ballader. Jag
vill härmed visst icke hafva sagt, att j aldrig
erfarit hvad hunger, eller någon liten aning derom
vill säga; — Gud bevare er matreservoir från an-
nat! hvartill tjenade då hela kökslitteraturen, från