PENNRITSINGARO FRÅN UPSALA.
; AF BERNARD.
-
FOÖTRESAN TILL HÅGA.
Det var en gång, för mycket mycket länge sen, en
kung som hette Björn. Den kungen var en stor
vän till skalderna, och det säges til och med
att en dråpare bief befriad från allt straff blot!
för en vacker visa. Nog af, gamle Björn var en
bedersgubbe och bodde på eit ställe som hette
Håga; och säkert var Håga då en ståtlig gård.
Men se, allt förändras! I våra dager mister man
snarare hufvudet för sina dikter, än får behålla
det som lön derför, och i våra dagar är Figa en
temligen usel by, som, oberäknadt gubben Björn,
icke eger något anmärkningsvärdt, om icke det,
att de små täcka fröknarna der om somrarne
uppvext i kapp med dalens liljor och skogens
smärta furor. Annu bor dock-kunz Björn under
sitt hvälfda torfiak vid Håga och ännu lustvan
drar en och annan af ynglingaättens hoppfull:
plantor från Fyrisstadens qvam och hokdamn
till gamle kungen, änskönt de unga fröknarn
flyttat från honom.
Det var, om ni behagar påminna er, ett tem
ligen vackert böstväder en viss Söndag i Okto
ber. — Litet blåst kanhända---- nå, hvad gö
väl det?
- det svalkar bjertat, svalkar kinden. —
O, den som finge åka i
den vagn af moln, som far förbil . . .
ja nog bade det varit nipet. Men de der eki
gerna stryka alltid och obevekligt jordbarnen:
näsor förbi, utsn att gilva akt på våra anrop