PENNRITSINGARO FRÅN UPSALA. ; AF BERNARD. FOÖTRESAN TILL HÅGA. Det var en gång, för mycket mycket länge sen, en kung som hette Björn. Den kungen var en stor vän till skalderna, och det säges til och med att en dråpare bief befriad från allt straff blot! för en vacker visa. Nog af, gamle Björn var en bedersgubbe och bodde på eit ställe som hette Håga; och säkert var Håga då en ståtlig gård. Men se, allt förändras! I våra dager mister man snarare hufvudet för sina dikter, än får behålla det som lön derför, och i våra dagar är Figa en temligen usel by, som, oberäknadt gubben Björn, icke eger något anmärkningsvärdt, om icke det, att de små täcka fröknarna der om somrarne uppvext i kapp med dalens liljor och skogens smärta furor. Annu bor dock-kunz Björn under sitt hvälfda torfiak vid Håga och ännu lustvan drar en och annan af ynglingaättens hoppfull: plantor från Fyrisstadens qvam och hokdamn till gamle kungen, änskönt de unga fröknarn flyttat från honom. Det var, om ni behagar påminna er, ett tem ligen vackert böstväder en viss Söndag i Okto ber. — Litet blåst kanhända---nå, hvad gö väl det? det svalkar bjertat, svalkar kinden. — O, den som finge åka i den vagn af moln, som far förbil . . . ja nog bade det varit nipet. Men de der eki gerna stryka alltid och obevekligt jordbarnen: näsor förbi, utsn att gilva akt på våra anrop