genom samma kontrakt förbundit sig att lida.
Med någon grad af lugn uppmärksamhet på en så
lätt begriplig sak, är det icke möjligt att förvåna
och beskärma sig deröfver, att samme bolagsmän el
pler aktieinnehafvare, som varit med om spekulatior
på lån mot låg ränta och skördat af företaget, si
länge det renderat något, men sedan skyndat, så for
de. oblida förhållandena inträffat, att afhända sig sin:
aktier kunna påstå sig ej ens bafva någonsin va.
prit aktieägare, utan att derföre erkänna sig hafve
undergått någon metamarfos,. För hvar man tyc
kes det fast mer vara begripligt, att hvem som in.
nehar ett löpande papper, kan utöfva all den rätt
som detta papper medförer, utan att för någon be.
höfva yppa, hvem som äger detsamma, eller om har
sjelf någonsin ägt det eller ej. Och ingen bör således
förupdra sig, om invehafvaren af så beskaffad aktie,
när bolaget, hvaraf den utgör en andel råkat i kon-
kurstillstånd, vill under och efter konkursen tillse,
om aktieinnehafvandet å nyo kan vara honom till nå-
gon nytta. Ty hvar:öre skulle det ej få komma
aktieegarna till nytta, om öfverskott af tillgångar fun-
nes i den massa, som blifvit afträdd? Eller hvem
skulle, i annat fall, komma i åtnjutande af detta öf-
verskott? Och hvem vore belåten dermed, -om ak-
tierne icke mera gällde? Hvem har man förnärmat
dermed, att man begagnar sitt papper, sådant det
är, såsom ett bevis på rält, ej såsom förbindelse?
När man så sorgtälligt letar efter något att tillvita
dessa i förklaringen tmaginerade aktieägare — från
hvilka man med en så benägen reservation vill skilja de
ifrågavarande verkliga — hvarföre kan man i sina
suppositioner icke upptaga någon ting, som innebär
den bedräglighet, man så gerna vill påbörda? Hvar-
före ieke imaginera, att bolagsmännen personligen in-
låtit sig i förbindelser, ställt dem i sitt namn såsom
låntagare eller löftesmän, och sedan undansnillat sina
tillgångar eller försökt att jäfva sina förbindelser?
Dermed hade ju varit helt enkelt bevist, hvad man
ville bevisa. Denna bevisning hade väl icke passat
på förevarande förhålande; men den mnu åberopade,
som passar, innefattar deremot ingenting, som tjenar
till dess ändamål — man uträttar då ungefär lika
mycket med den ena, som med den andra. Och
hvad må man kunna föreställa sig att uträtta, när
man vid slutet af sin förespegling måste sammandraga
dess resultat i den alldagliga lexan: så snart något
är att förtjena, vill en hvar vara med, och under
bolagets ansvarighet utfärda hvilka lagenliga förbin-
delser som helst (endast att de inskränka sig till bo-
lagets förbindelser), men när den enda tiden kom-
mer, då finnes hvarken personer eller ansvarighet?
— der nemligen, som ej någon person iklädt sig nå-
gon ansvarighet? 4
Det behöfves ju således ingen reservation mot till-
lämpning på aktieegarne af någonting annat, än
epithetet bedrägligt, som utan all anledning blifvit
användt på ett förfarande, hvari förklaranderne ej
mäktat framvisa minsta brottslighet eller olaglighet.
Med ingenting har man ju grundlagt den slutsats,
man framhåller, att ett bolag på aktier, ställda till
innehafvaren, kan ansvarsfritt göra äfven de största
bedrägerier — då man nemligen ej visat, huru nå-
got bedrägeri skulle tillgå genom ett förfarande af
den beskaffenhet, man förutsatt, eller som öfverens-
stämmer med det ifrågavarande. Den brottsliga
handling, för hvilken ingen måenniska fännes som
ansvarade, är icke af förklaranderna i deras exem-
pel framvisad, och kan ej inträffa utan förutsättning
af andra förhållanden, än dem både de och vi åbe-
ropat. Det bedrägeri, hvaröfver man. utbreder. sig,
är en omening, så länge man i dess beståndsdelar
antager ett förbehåll af den s. k. bedragaren, att in-
gen må lita på honom — och sådant är ju här gan-
ska uttryckligen, — och i dubbelt mått — förbehållet,
först genom aktiernas löpande egenskap, och sedan
genom den punkt i bolagsreglorna, som till yttermera
visso fritager aktieegarne från all förbindelse att göra
tillskott utöfver aktiernes belopp; uti hvilket förbe-
håll måste ligga den fullständigaste varning till en
hvar, som vill med bolaget afbandla, att han ej må
ställa sin beräkning på någon personlig ansvarighet afl
aktieegare eller någon annan tillgång, än hvad som
kan i bolaget finnas. Att lagen är vanmäktig, emot
ett sådant förbehåll, torde få anses för ganska helso-
samt och så tydligen i sin ordning, att om en lag
tvertom- kunde göras gällande till rubbning i ett så
rättmätigt kontrakt, deri skulle innefattas den full-.
ständigaste rättlöshet. ;
Man har underlåtit att tillämpa sina argumenter
på de boläg af alldeles enahanda beskaffenhet i före
varande afseende, hvilka äro af E. K. M. i nåder
oktrojerade, och till hvilka vi hänvisat. Att likväl
samma --argumenter- måste vara lika användbara på
dessa bolag, som på det nu omtvistade, har man ej
motsagt; och det kan ju icke motsägas, då det öfver-
klagade vilkoret är alldeles detsamma i det ena, som
i de andra.
När man öfvergår till hvad man kallar hufyud-
rågan,. men som är ingenting annat än grundernes
illämpning på det förevarande ämnet, frågan om be-
rörig domstol; upptager .man rätteligen såsom före-
nål för konkursdomarens handläggning äfven frågan
om gäldenärens afträdesförmån, i fall sådan förmån
sökt blifvit, samt om det ansvar, honom bör drabba
för vårdslöst eller bedrägligt förfarande mot sine!
borgenärer. Man borde då häraf sluta, att den af-
rädesförmån, som ej är sökt, eller det ansvar, som ;
l
ff ORT
j kan :komma i fråga, också icke kan bestämma den
lomstol, hos hvilken saken skall upptagas. Man hade
cke bordt göra sig något inkast om tillämpning af?
onkurslagens 89 , som tillåter konkursdomstolen att
örut serskildt pröfva frågor om afträdesförmån och t
insvar, emedan detta stadgande icke har någon ge-lr
nenskap med hvad som gäller. om : domstols behö- i
ighet.
Allt hvad man sålunda anförer om korkursdomsto- dc
ens befattning, verkar då ingenting, när problemett
r att utröna, hvilken denna domstol rätteligen är, !
ch i vår argumentation till upplösande af detta pro-18
lem hafva förklaranderne alldeles icke inlåtit sig.!4
Je kunde det också icke, så länge de ej förmåddelp
våstå, att någon frälseman i förevarande fall afträdt!q
in egendom till borgenärers förnöjande. Än mindre)t
irer det blifva dem möjligt att för sig nöjaktigt för-T
lara, huru det skulle tillgå, i fall hofrätt borde upp-)2
aga den förevarande saken, men aktieegare af frälse-!
tånd funnes, som hade sitt hemvist under en, ochn
ndra, som egde det under en annan hofrätts dom-Y
ärjo — förutsatt nemligen, att ingendera afträdt sin)!
gendom. — Det går lätt att ropa och formaliseral ri
ig; men huru resonnerar man dervid? äl