genom samma kontrakt förbundit sig att lida. Med någon grad af lugn uppmärksamhet på en så lätt begriplig sak, är det icke möjligt att förvåna och beskärma sig deröfver, att samme bolagsmän el pler aktieinnehafvare, som varit med om spekulatior på lån mot låg ränta och skördat af företaget, si länge det renderat något, men sedan skyndat, så for de. oblida förhållandena inträffat, att afhända sig sin: aktier kunna påstå sig ej ens bafva någonsin va. prit aktieägare, utan att derföre erkänna sig hafve undergått någon metamarfos,. För hvar man tyc kes det fast mer vara begripligt, att hvem som in. nehar ett löpande papper, kan utöfva all den rätt som detta papper medförer, utan att för någon be. höfva yppa, hvem som äger detsamma, eller om har sjelf någonsin ägt det eller ej. Och ingen bör således förupdra sig, om invehafvaren af så beskaffad aktie, när bolaget, hvaraf den utgör en andel råkat i konkurstillstånd, vill under och efter konkursen tillse, om aktieinnehafvandet å nyo kan vara honom till någon nytta. Ty hvar:öre skulle det ej få komma aktieegarna till nytta, om öfverskott af tillgångar funnes i den massa, som blifvit afträdd? Eller hvem skulle, i annat fall, komma i åtnjutande af detta öfverskott? Och hvem vore belåten dermed, -om aktierne icke mera gällde? Hvem har man förnärmat dermed, att man begagnar sitt papper, sådant det är, såsom ett bevis på rält, ej såsom förbindelse? När man så sorgtälligt letar efter något att tillvita dessa i förklaringen tmaginerade aktieägare — från hvilka man med en så benägen reservation vill skilja de ifrågavarande verkliga — hvarföre kan man i sina suppositioner icke upptaga någon ting, som innebär den bedräglighet, man så gerna vill påbörda? Hvarföre ieke imaginera, att bolagsmännen personligen inlåtit sig i förbindelser, ställt dem i sitt namn såsom låntagare eller löftesmän, och sedan undansnillat sina tillgångar eller försökt att jäfva sina förbindelser? Dermed hade ju varit helt enkelt bevist, hvad man ville bevisa. Denna bevisning hade väl icke passat på förevarande förhålande; men den mnu åberopade, som passar, innefattar deremot ingenting, som tjenar till dess ändamål — man uträttar då ungefär lika mycket med den ena, som med den andra. Och hvad må man kunna föreställa sig att uträtta, när man vid slutet af sin förespegling måste sammandraga dess resultat i den alldagliga lexan: så snart något är att förtjena, vill en hvar vara med, och under bolagets ansvarighet utfärda hvilka lagenliga förbindelser som helst (endast att de inskränka sig till bolagets förbindelser), men när den enda tiden kommer, då finnes hvarken personer eller ansvarighet? — der nemligen, som ej någon person iklädt sig någon ansvarighet? 4 Det behöfves ju således ingen reservation mot tilllämpning på aktieegarne af någonting annat, än epithetet bedrägligt, som utan all anledning blifvit användt på ett förfarande, hvari förklaranderne ej mäktat framvisa minsta brottslighet eller olaglighet. Med ingenting har man ju grundlagt den slutsats, man framhåller, att ett bolag på aktier, ställda till innehafvaren, kan ansvarsfritt göra äfven de största bedrägerier — då man nemligen ej visat, huru något bedrägeri skulle tillgå genom ett förfarande af den beskaffenhet, man förutsatt, eller som öfverensstämmer med det ifrågavarande. Den brottsliga handling, för hvilken ingen måenniska fännes som ansvarade, är icke af förklaranderna i deras exempel framvisad, och kan ej inträffa utan förutsättning af andra förhållanden, än dem både de och vi åberopat. Det bedrägeri, hvaröfver man. utbreder. sig, är en omening, så länge man i dess beståndsdelar antager ett förbehåll af den s. k. bedragaren, att ingen må lita på honom — och sådant är ju här ganska uttryckligen, — och i dubbelt mått — förbehållet, först genom aktiernas löpande egenskap, och sedan genom den punkt i bolagsreglorna, som till yttermera visso fritager aktieegarne från all förbindelse att göra tillskott utöfver aktiernes belopp; uti hvilket förbehåll måste ligga den fullständigaste varning till en hvar, som vill med bolaget afbandla, att han ej må ställa sin beräkning på någon personlig ansvarighet afl aktieegare eller någon annan tillgång, än hvad som kan i bolaget finnas. Att lagen är vanmäktig, emot ett sådant förbehåll, torde få anses för ganska helsosamt och så tydligen i sin ordning, att om en lag tvertomkunde göras gällande till rubbning i ett så rättmätigt kontrakt, deri skulle innefattas den full-. ständigaste rättlöshet. ; Man har underlåtit att tillämpa sina argumenter på de boläg af alldeles enahanda beskaffenhet i före varande afseende, hvilka äro af E. K. M. i nåder oktrojerade, och till hvilka vi hänvisat. Att likväl samma --argumentermåste vara lika användbara på dessa bolag, som på det nu omtvistade, har man ej motsagt; och det kan ju icke motsägas, då det öfverklagade vilkoret är alldeles detsamma i det ena, som i de andra. När man öfvergår till hvad man kallar hufyudrågan,. men som är ingenting annat än grundernes illämpning på det förevarande ämnet, frågan om berörig domstol; upptager .man rätteligen såsom förenål för konkursdomarens handläggning äfven frågan om gäldenärens afträdesförmån, i fall sådan förmån sökt blifvit, samt om det ansvar, honom bör drabba för vårdslöst eller bedrägligt förfarande mot sine! borgenärer. Man borde då häraf sluta, att den afrädesförmån, som ej är sökt, eller det ansvar, som ; l ff ORT j kan :komma i fråga, också icke kan bestämma den lomstol, hos hvilken saken skall upptagas. Man hade cke bordt göra sig något inkast om tillämpning af? onkurslagens 89 , som tillåter konkursdomstolen att örut serskildt pröfva frågor om afträdesförmån och t insvar, emedan detta stadgande icke har någon ge-lr nenskap med hvad som gäller. om : domstols behöi ighet. Allt hvad man sålunda anförer om korkursdomstodc ens befattning, verkar då ingenting, när problemett r att utröna, hvilken denna domstol rätteligen är, ! ch i vår argumentation till upplösande af detta pro-18 lem hafva förklaranderne alldeles icke inlåtit sig.!4 Je kunde det också icke, så länge de ej förmåddelp våstå, att någon frälseman i förevarande fall afträdt!q in egendom till borgenärers förnöjande. Än mindre)t irer det blifva dem möjligt att för sig nöjaktigt för-T lara, huru det skulle tillgå, i fall hofrätt borde upp-)2 aga den förevarande saken, men aktieegare af frälse-! tånd funnes, som hade sitt hemvist under en, ochn ndra, som egde det under en annan hofrätts dom-Y ärjo — förutsatt nemligen, att ingendera afträdt sin)! gendom. — Det går lätt att ropa och formaliseral ri ig; men huru resonnerar man dervid? äl