Hr von Hartmansdorff har haft serdeles svårt att bitta någon, som velat åtaga sig ett uppdrag, der presidentens godtyckliga rekommendation kan betyda mer, än hela kåmmarrättens förord. Denna sak har lemnat ett icke ovigtigt bidrag till Hr von Hartmansdorffs karakteristik; det återkallar i minnet åtskilliga små anekdoter, som i sinom tid väl skola kunna offentliggöras — till en del småsaker, om man så vill, men som ändå i sin mån visa det sannskyldiga skaplynnet hos vissa ppolitiska sommitetero. Den förste, som genomträngde detta, var också ganska konseqvent just den man, som varit Hr v. H:s förste välgörare på embetsmannabanan, till hvilken han hade de största förbindelser, och mot hvilken han likvisst icke tvekade att på ett sårande sätt personligen uppträda. Det bände redan år 2893, och jag har från tillförlitligt håll hört citeras ett yttrande utaf framlidne grefve af Wellerstedt, under sistnämnde års riksdag, hvar: uppå det varit väl, om man redan då lagt vigt; ty sedermera har man mer än tillräckligt blifvit öfverbevisad derom, att grefve af W. ganska noga kände sin man.n Det här nämnda förhållandet inom kammarrätten hafva vi äfven i nära 44 dagar hört berättas, äfvensom att kammarrättens ordinarie tjenstemän gjort svårigheter för att åtaga sig alt såsom adjungerade ledamöter tjenstgöra. Äfven berättelsen att H. M. Konungen skall hafva förehållit Hr v. Hartmaonsdorff sitt handlingssätt i denna del, har varit så allmän, att den troligen icke kan sakna grund. Imedlertid är gerningen ou gjord; och det återstår blott att under tro på det gamla ordspråket: pintet ondt, som ej har nåsot godt med sig, hoppas på sanningen af Ciaulines ord: Nej, den som en gång är bedragen, Bedrages ej så lätt igen.v ——E