Hr von Hartmansdorff har haft serdeles svårt att
bitta någon, som velat åtaga sig ett uppdrag, der
presidentens godtyckliga rekommendation kan betyda
mer, än hela kåmmarrättens förord. Denna sak har
lemnat ett icke ovigtigt bidrag till Hr von Hartmans-
dorffs karakteristik; det återkallar i minnet åtskilliga
små anekdoter, som i sinom tid väl skola kunna of-
fentliggöras — till en del småsaker, om man så vill,
men som ändå i sin mån visa det sannskyldiga skap-
lynnet hos vissa ppolitiska sommitetero. Den förste,
som genomträngde detta, var också ganska konseqvent
just den man, som varit Hr v. H:s förste välgörare
på embetsmannabanan, till hvilken han hade de
största förbindelser, och mot hvilken han likvisst icke
tvekade att på ett sårande sätt personligen uppträda.
Det bände redan år 2893, och jag har från tillförlit-
ligt håll hört citeras ett yttrande utaf framlidne grefve
af Wellerstedt, under sistnämnde års riksdag, hvar:
uppå det varit väl, om man redan då lagt vigt; ty
sedermera har man mer än tillräckligt blifvit öfver-
bevisad derom, att grefve af W. ganska noga kände
sin man.n
Det här nämnda förhållandet inom kammar-
rätten hafva vi äfven i nära 44 dagar hört berät-
tas, äfvensom att kammarrättens ordinarie tjen-
stemän gjort svårigheter för att åtaga sig alt så-
som adjungerade ledamöter tjenstgöra. Äfven be-
rättelsen att H. M. Konungen skall hafva före-
hållit Hr v. Hartmaonsdorff sitt handlingssätt i
denna del, har varit så allmän, att den troligen
icke kan sakna grund. Imedlertid är gerningen
ou gjord; och det återstår blott att under tro på
det gamla ordspråket: pintet ondt, som ej har nå-
sot godt med sig, hoppas på sanningen af Ciau-
lines ord:
Nej, den som en gång är bedragen,
Bedrages ej så lätt igen.v
——E