— —rrn
fidernejord vill man egentligen icke halva någon
ting annat en — en graf, och detta är i de fle-
stas tycke icke just något att så synnerligen bedja
om. Hvarföre älska då alla folkslag, vi svenskar
isynnerhet, fäderneslandet så högt? Derföre att
det är vår sakramentska skyldighet... Hvilket
skulle bevisas. — —
Ehuru nyss kommen ur ett förfärligt, iskallt
morgonbad, känner jag mig åter hastigt varm vid
blotta tankan på det gamla Sverge, och ur den
-— poetiska ådran, som jag redan länge ansett
vara uppslukad af den stora Kreischa-oceanen,
börja, till min stora förundran, nårra droppar
att tillra. Det vore evinnerlig skada att icke låta
dig få del af detta Wasser-Hoil-Anstaltso-q väde.
Se derföre här:
Sverg.! Du min höga moder,
Som jag öfvergifvit har,
För att här i vattenfloder
Dränka helsan, som är qvar,
O, din son förlåt!
Dumt bar han sig åt,
Men han lofvar, att ej nera
Sig så der kompromettera.
Gröna stå väl Sachsens ängar,
Druvan mognar på dess berg,
Åkrarna, som blomster-sängar,
Pråla här i skiftvik färg.
Ack, men dubbelt kär
Dock din barrskog är!
Bergen spegla sig i djuren — —
Och så har du — gamla supen.
Och så har du dina tärnor,
Dessa liljehvita små,
Alskliga som himlens stjernor,
Kyska, eldiga ändå,