28 mangen olentl:g larare Bor ganska stora a:vikelse utan att likväl — om än Embetst äfventyras — ha behöfver frukta hvarken landsflykt eller förlust af ar? rätt med mera. Vår Statsförfattning har på det bestämdaste afvis religions-örfö!jelsens dämon, lika fiendtlig mot mel niskoardens fria natur, som, enligt häfdernas vittne börd, mot samhällets väl; och detta resultat af fran farne åldrars dyrköpta erfarenhet, af vårt tidehvar upplysning och af sjelfva kristendomens milda fördra; samma anda, skulle nu i ett ögonblick tillintetgör: genom ett penndårag af Kongl. Svea Hofrätt! Ma han bear väl blygts att, i nittonde seklet, döma de så kallade kättaren till bålet; men ligger väl serdel större välmening i att fråndöma honom hem och fi dernesland ? En och annan, för öfrigt stor frihetsvän, säges ha va högt prisat ifrågavarande åtal, egentligen emeda devrtigtats mot katholska läran. Hade det gällt a nan kristen bekännelse, skulle troligen hela tilstäl ningen mött högt klander. :Menihvad berättigar ti detta undantag ? Att pruta på: den prisade frihetei Så snart den tages i anspråk af opinioner, som mis haga — skall detta märkvärdiga symptom fortfara a röja sig hos just dö liberalaste? Vare härmed bur som helst; jag hoppas i alla fall, att icke dagens flyl tiga hugskott,. utan lag och rätt, skola inför domare göra sig gällande. Man är vand att föreställa sig katholska läran hödvändig förening med åtskilliga för längre tid st dan :afskaffade och nu för oss främmande institutione utan att betänka, det man Hu endast får taga i ö Yervägände hvad som börer till sjelfva lärans väsendq Men icke hvad somberor af tillfälligheter, olika ho olika folk. Andra upplysta länder hafva, i sednare tider, uta ringaste våda, ställt Romersk-Katholska lärans bekän nare i fullkomlig medborglig likbet med de Luthersk och Reformerta. Tyska staterna, Preussen, Neder länderna med flera, lemna härpå lärorika exempel I sjelfva Eogland: har den bekanta Test-Akten, son utslöt katholiker från militära och civila tjenster, blif vit; genom Konungens och Parlamentets gemensam ma beslut, för alltid upphäfd, hvarigenom samvets frihetens princip, hös ett af jordens mäktigaste oct yppersta folk, firade sin mest lysande triumf. Persekutions-!agarnes stränghet var, under en tid, : å Dyssnämnde land liksom i Sverige, och sällsamt nog af nästan enahanda orsaker, företrädesvis rigtad mot katbolska läran. Anledningen låg i politiska söndringar. Kronpretendenter af nämnda konfession väckte farhågor, hvilka alstrade skärpta lagar mot de trosföryandter, som ansågos understödja de för samhället vådliga anspråker; men, ehuru dessa perioder förflutit, hafva dock lagarne, som de frambragt, länge öfverlefvat dem. Dessa lagar — yttrade, för nära ctt ; sekel sedan, en af Englands berömdaste jurister — skola en gång finnas öfverflödiga, då alla farhågor för katholska pretendenter försvunnit, och a!l bäfvan för en påfves öfvermakt, under en stigande upplysning och fri yttranderätt, befunnits lika grundlös, som barnslig — en spådom, som omsider, ehuru sent, gått i fullbordan så väl i hans, som vårt eget fädernesland. I detta sednare synes dock domaremakten nu vilja återgå till det gamla barbariet, glömmande att Johans och Sigismunds tider längesedan äro förbi. För icke längesedan firade Svenska folket den be kanta stora tusenårs-festen, prisande Försynen, som låtit, för tio sekler tillbaka, Evangelium. första gången . förkunnas bland Nordens hedbingar genom en katbolsk lärare; och, efter denna betydelsefulla högtid, hafva . knappt några år förflutit, innan en svensk man förkättras och landsförvises, emedan han vågat antaga den firade Apostelns kristna tro. Att nationens ombud år 1809 väl öfvervägat följderne af den samvetsfrihet, hvilken, för att desto säkrare befåstas, blef förenad med sjelfva statsförfattningen — bevises ej blott genom ofvan citerade yttranden i Presteståndet, utan äfven dera, att blott en enda öfvergång till annan kristen lära på tre decennier här inträffat, hvilket Pj synes inneatta något Kotande för den herrskando kyrkan. Alla egentligen vådliga angrepp på denna kyrkas tro äro genom Tryckfrihetslagen afröjde: a!lt spridande at samhälls.. vådliga religionssatser är förbudet genom det förbe -z håll; :hvarmed regeriogsformenrs stadgande om reli-: gionsfriheten slutar; och på isflytandet af evangeliska presterskapets lära och vandel torde äfven vigtiga förboppningaf få grundas — desto större, om, enligt biskop Rosevsteins antydan, en oinskränkt religionsfrihet nödgarläraren att icke i maklig hvila förtrösta på det tvång, hvaruti staten fjättrat församlingens . samveten. Jag tror mig hafva anfört nog skäl för att kunna vi: underdånighet hoppas upphäfvande af den. öfver mig fällda martyr-domen. Landsflykt kan för mårgöt vara lika svår, som en dödsdom. Att förbjudas lefva i det land, der man blifvit född och uppfostrad: ått aldrig få återse föräldrår, syskön, vänner: att obekant med andra tungomål, okänd, och förskjuten likt en missdådare, nödgas med bustru och barn söka oviss bergning bland. främmande folk, der nöd, sorg och vidrigheter snarare äro att förväata, än välgång detta förestår mig; om :Kongl! Hofrättens utslag zoskulle af: Eders Kongl: Maj:t; varda: faststäldt. Och jag har dock hvarken affalit: från kristendomen, eller, såsom mången andnvan, Hvilken inför lagen blifvit fri. känd, dragit dess Beliga läror i tvilvelsmål. Jag har icke, öfvergifvit tron på en allsmägtig Skapare, på förs soningen genom Christum, på ett heligt lefvernes frukter; på. själens:! odödlighet. och på skyldigheten att i detta timbga lifvet vara all-mensklig ordning och öfyverhet undergifven. Jag bar tvärtom; förlitande just på helgden af öfverhetens och lagens bud, vågat det .. vigliga steg som man åtalat, och hvars bestraffånde, så, länge samma lag änpu qvarstår i hela sitt lötesrika innehåll, jag måste anse lika grymt, som orättvist: Förmodande imedlertid, att den mot mig uppväckta förföljelsen skall; med vanlig exvishet, fortsatta sina ansträngningsr äfven under målets handläggning hos Eders Kongl. Moj:t, vågar i underdånighet jag avhälla, att få iprkomma med påminnelser vid den förKläring från vederpartens sida, som möjligen Eders Kongl. Maj:t täckes i nåder låta infordra. Med djupaste uvdersåtlig vördnad, Dit och trobtt framtärdar, Stormäktigste, allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts Allerunderdånigste och tropligtigste undersåte