att säga. Imedlertid måste vi anmärka en enligt vår
begrepp alldeles oriktig slutsats, som Hr —X gör
anledning af sina ofvanstående yttranden. Ifrån de
omständigheten, att Aftonbladets -musikreferent tillik
redigerar Musiktidningen, härleder han nästan en ma
ralisk nödvändighet, att omdömena i Aftonbladet ö!
ver musik och dithörande ämnen måste i hufvudsake
utfalla lika med Musiktidningens omdömen. Så vor
det ock, om ifrågavarande person sjelf författat Mu
siktidningens recensioner, men han har deremot reda
förklarat, att Musiktidningen ej invehållgr en önd
artikel af honom, med undantag af ett par följetongs
notiser; recensionerna i denna tidning äro underteck
Dade med till större:delen kända signaturer. Vid et
sådant förhållande anser ban sitt åliggande såsom re
daktör icko vara att:tillse, det omdömena af de för
fattare, som skrifva i tidningen, ej må i någon må
afvika från hans eget; han behåller visserligen sin c
gen meniag, till dess han öfvertygats om dess oriktig
het, men söker icke att tvinga den på annorlund
tänkande, och aldraminst betraktar han tidningen så
som en organ för hans egna individuella opinionei
Sålunda hafva åtskilliga gånger olika åsigter om sam
ma ämne yttrats af Aftonbladets musikreferent oc
författarne i Musiktidningen. Hr —X gifver sjelf stös
åt dessa grundsatser, då han säger, alt omdömen
öfver musik måste vara olika, efter domarnes olik
förmåga af uppfattning,. — Deremot anser nämnd
redaktör sig vara ansvarig för, att inga afgjordt falsk.
principer må uppställas, inga uppenbara misstag in
flyta i tidningen.
Vi hade jemväli vår fredagsärtikel bland annat, hvara
en del fått qvarstå utan protest, anmärkt Hr —X:s obe
nägenhet att motivera sina musikaliska omdömen, mer
i denna punkt vill han icke gifva med sig; här för.
svarar han hvarje fotsbredd i det. yttersta. För at
försvara besagde obenägenhet framställer Hr —X några
reflexioner öfver det skönas natur, för att ådagalägga
sanningen af det aldrig oss veterligen bestridda fak-
tum, att ett musikstyckes skönhet ej låter bevisa sig
Afven vi ha aldrig yrkat att man måste, eller ens
förmår matematiskt bevisa, att något är- skönt eller
icke skönt, väl vetande, att det sköna ej kan uppfat-
tas af förståndet, utan endast af känslan och fanta.
sien, men likasom vid utvecklandet af en skön idå
förståndet hos konstnären ej får vara overksamt, torde
likaledes ej skada, om jemväl kritikern, vid gransk-
ningen deraf, någongång anlitade denna själskraft —
förutsatt att han innehar ett tillräckligt quantum deraf.
Det är med en skön genialisk tanke som med en
lotterivinst: den person, hvilken den tillfaller, har ej
genom arbete tillkämpat sig densamma: den är en
skänk af försynen, men länder den lycklige, på hvars
lott den fallit, till ingen nytta, om han ej vet att på
ett förslåndigt sätt använda densamma. Sålunda
finner man t. ex. i den ;nyromantiska skolans alster
mången snillrik id, men som genom den alltför
stora öfvervigt, som dessa tonsättare ofta inrymma-:åt
fantasien (eller något dess surrogat) öfver förståndet,
ej sällan utvecklas på ett inkonseqvent, rapsodiskt
sält. Likaså har bos mången sträng kontrapunktist
reflexionen fått öfvermakten, hvarigenom hans verk
mera blir ett resultat af: abstrakta förståndsoperatio-
ner, än en med bäde skönhetssinnets och försvåndets
fordringar öfverensstämmande konstprodukt. Men i
båda fallen finner kritiken mera att göra, än att
blott förkunna huruvida konstverket anslagit granska-
rens subjektiva: känsla eHer ej. Både den estetiska
känslan och förståndet böra — vi upprepa det — till
följe af det sagda vara Yerksamma vid bedömandet
af ett sannt konstverk, så Vida omdömet skall omfatta
mera än en sida deraf, och häraf torde man lätt
finna, huruvida all motivering. bör vara: utesluten vid
ett sådant tillfälle ). Imedlertid har Hr —X i sin este-
tiska föreläsning visligen underlåtit att vidröra denna
sida af saken, kring hvilken frågan egentiigen (rörde:
sig. Dock vi vilja ej gå vidare; att Hr —X ej är sin-
nad att följa oss på det fält vi beträdt, har han både
cheoretiskt - och praktiskt tillräckligen visat. Må vi
åta honom ostörd följa sin maxim, att kasta makt-
språk omkring sig och mötivera dem med att.:slå ned
vå sina kolleger och öfverhöpa dessa med osanna be-
kyllniDdgar. :
Dessa ord äro våra sista i närvarande tvist, den Hr
—X sjelf framkallat, och hoppas vi, ätt de innebära
tt tillräckligt, gensvar på de punkter i Hr —X:s ar-
ikel, -på. hvilka, .så vidt de. beträffa Aftonbladet, vi
rott oss böra göra något afseende; de pöbelaktighe-
er, till hvilka han sedan sjunker, anse vi ej förtjena
lågot svar. —U—
) Att vi för-öfrigt ej påstå, att man härvid bör gå
till väga med en pedantisk noggrannhet tordae för-
stås af sig sjelft; många musikaliska produkter up-
penbara hyarken känsla eller förstånd, eller äro så
obetydliga, att det ej skulle löna mödan att un-
derkasta dem -en omständligare kritisk analys; om
dessa är naturligtvis här icke fråga.
hntssenstnnst———— Na j
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER. ;
— En qvinsperson var i dag inställd för poli-
n, emedan hon somnat på sin post. Hon Håde
emligen fattat posto vid s. k. heliga Mösetrappor;
r att tigga, insomnat och, hvad besynnerligare var,
fyvit sig till ett Kapitalt ru; så att hon:vid uppyak-
andet var alldeles oförmögen att sköta sig och må-
e bäras bort. En tom bränvinsbutelj låg troget vid:
nnes sida.
mA h
mm