att säga. Imedlertid måste vi anmärka en enligt vår begrepp alldeles oriktig slutsats, som Hr —X gör anledning af sina ofvanstående yttranden. Ifrån de omständigheten, att Aftonbladets -musikreferent tillik redigerar Musiktidningen, härleder han nästan en ma ralisk nödvändighet, att omdömena i Aftonbladet ö! ver musik och dithörande ämnen måste i hufvudsake utfalla lika med Musiktidningens omdömen. Så vor det ock, om ifrågavarande person sjelf författat Mu siktidningens recensioner, men han har deremot reda förklarat, att Musiktidningen ej invehållgr en önd artikel af honom, med undantag af ett par följetongs notiser; recensionerna i denna tidning äro underteck Dade med till större:delen kända signaturer. Vid et sådant förhållande anser ban sitt åliggande såsom re daktör icko vara att:tillse, det omdömena af de för fattare, som skrifva i tidningen, ej må i någon må afvika från hans eget; han behåller visserligen sin c gen meniag, till dess han öfvertygats om dess oriktig het, men söker icke att tvinga den på annorlund tänkande, och aldraminst betraktar han tidningen så som en organ för hans egna individuella opinionei Sålunda hafva åtskilliga gånger olika åsigter om sam ma ämne yttrats af Aftonbladets musikreferent oc författarne i Musiktidningen. Hr —X gifver sjelf stös åt dessa grundsatser, då han säger, alt omdömen öfver musik måste vara olika, efter domarnes olik förmåga af uppfattning,. — Deremot anser nämnd redaktör sig vara ansvarig för, att inga afgjordt falsk. principer må uppställas, inga uppenbara misstag in flyta i tidningen. Vi hade jemväli vår fredagsärtikel bland annat, hvara en del fått qvarstå utan protest, anmärkt Hr —X:s obe nägenhet att motivera sina musikaliska omdömen, mer i denna punkt vill han icke gifva med sig; här för. svarar han hvarje fotsbredd i det. yttersta. För at försvara besagde obenägenhet framställer Hr —X några reflexioner öfver det skönas natur, för att ådagalägga sanningen af det aldrig oss veterligen bestridda faktum, att ett musikstyckes skönhet ej låter bevisa sig Afven vi ha aldrig yrkat att man måste, eller ens förmår matematiskt bevisa, att något ärskönt eller icke skönt, väl vetande, att det sköna ej kan uppfattas af förståndet, utan endast af känslan och fanta. sien, men likasom vid utvecklandet af en skön idå förståndet hos konstnären ej får vara overksamt, torde likaledes ej skada, om jemväl kritikern, vid granskningen deraf, någongång anlitade denna själskraft — förutsatt att han innehar ett tillräckligt quantum deraf. Det är med en skön genialisk tanke som med en lotterivinst: den person, hvilken den tillfaller, har ej genom arbete tillkämpat sig densamma: den är en skänk af försynen, men länder den lycklige, på hvars lott den fallit, till ingen nytta, om han ej vet att på ett förslåndigt sätt använda densamma. Sålunda finner man t. ex. i den ;nyromantiska skolans alster mången snillrik id, men som genom den alltför stora öfvervigt, som dessa tonsättare ofta inrymma-:åt fantasien (eller något dess surrogat) öfver förståndet, ej sällan utvecklas på ett inkonseqvent, rapsodiskt sält. Likaså har bos mången sträng kontrapunktist reflexionen fått öfvermakten, hvarigenom hans verk mera blir ett resultat af: abstrakta förståndsoperationer, än en med bäde skönhetssinnets och försvåndets fordringar öfverensstämmande konstprodukt. Men i båda fallen finner kritiken mera att göra, än att blott förkunna huruvida konstverket anslagit granskarens subjektiva: känsla eHer ej. Både den estetiska känslan och förståndet böra — vi upprepa det — till följe af det sagda vara Yerksamma vid bedömandet af ett sannt konstverk, så Vida omdömet skall omfatta mera än en sida deraf, och häraf torde man lätt finna, huruvida all motivering. bör vara: utesluten vid ett sådant tillfälle ). Imedlertid har Hr —X i sin estetiska föreläsning visligen underlåtit att vidröra denna sida af saken, kring hvilken frågan egentiigen (rörde: sig. Dock vi vilja ej gå vidare; att Hr —X ej är sinnad att följa oss på det fält vi beträdt, har han både cheoretiskt och praktiskt tillräckligen visat. Må vi åta honom ostörd följa sin maxim, att kasta maktspråk omkring sig och mötivera dem med att.:slå ned vå sina kolleger och öfverhöpa dessa med osanna bekyllniDdgar. : Dessa ord äro våra sista i närvarande tvist, den Hr —X sjelf framkallat, och hoppas vi, ätt de innebära tt tillräckligt, gensvar på de punkter i Hr —X:s arikel, -på. hvilka, .så vidt de. beträffa Aftonbladet, vi rott oss böra göra något afseende; de pöbelaktigheer, till hvilka han sedan sjunker, anse vi ej förtjena lågot svar. —U— ) Att vi för-öfrigt ej påstå, att man härvid bör gå till väga med en pedantisk noggrannhet tordae förstås af sig sjelft; många musikaliska produkter uppenbara hyarken känsla eller förstånd, eller äro så obetydliga, att det ej skulle löna mödan att underkasta dem -en omständligare kritisk analys; om dessa är naturligtvis här icke fråga. hntssenstnnst———— Na j RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. ; — En qvinsperson var i dag inställd för polin, emedan hon somnat på sin post. Hon Håde emligen fattat posto vid s. k. heliga Mösetrappor; r att tigga, insomnat och, hvad besynnerligare var, fyvit sig till ett Kapitalt ru; så att hon:vid uppyakandet var alldeles oförmögen att sköta sig och måe bäras bort. En tom bränvinsbutelj låg troget vid: nnes sida. mA h mm