RAT REPAR
Vinterbladet innehåller under denna rubrik en
artikel, som kastar en blick på ett för rättvisans
skipande här i landet ganska menligt förhållande.
Vi meddela derur ett par bitar till prof. De
många instanserna ger Vinterbladet anledning att
eftertänka om meningen varit, antingen att en sak
först måste passera ovishetens stadier innan den
kommer till visheten, eller att visheten borde
besväras flera gånger. Vinterbladet tycker, att
den förra meningen är antagligare, och säger:
Här i Sverige synes det förra verkligen vara
meningen; man öfvertygar sig derom, då man ser
det vanliga handlösa sätt, hvarpå personer skic-
kas in i det vigtigaste af alla menskliga värf, det
att döma öfver medborgares lif, heder och tim-
liga välfärd. Man anser det ögonskenligen för
en den lumpnaste småsak. En landtdomare har
tjenstledighet, hvilket är den vanligaste sak, man
får se, ja så vanlig, att motsatsen nästan är ett
undantag. Då skickas en i domarevärf och fram-
för allt i juridisk lärdom föga bevandrad yngling,
en Auskultant eller Kopist eller Notarie, att för-
rätta ting,, såsom konst-termen lyder; och så
sitter denne Auskuitanten ete. höste-ting, en an-
nan vinterstinget, en tredje sommar-tinget, så att
bristen på lagkunskap och erfarenhet och skarp-
sinne kompletteras af brist på kännedom af både
saker och menniskor. Så vädjas målen till en
Lagmansrätt, der en alldeles dylik Auskultant el-
ler Kopist eller Notarie ,sitter,, en lika gamma:
och lika erfaren och lika lärd kamrat till den,
som dömde i första instansen. Derefter vädjas
målen till en Hof-Rätt, der de upptagas af en
division, sammansatt kanske af en enda ordi-
narie domare :till ordförande, men för resten af
fyra eller fem kamrater till de båda föregående
domrarne, upphöjda öfver dem blott derutinnan,
att de numera heta ,adjungerade, i stället för
tillförordnadepn.
Efter tre, fyra, kanske fem eller flera år, kom-
ma målen sålunda, i tre instanser behandlade af
omogna juridiska lärlingar, upp till en domstol,
der de ändtligen en gång träffa domare, som
hvarken äro tillförordnade eller adjungerade;
men att de just ovilkorligt äro bättre för det,
bör man icke lättsinnigt antaga, så länge den ju-
ridiska bildningen och befordrings-sättet äro så-
dane, som de äro. Verkliga, ständiga domare äro
de imedlöftid, af hvilka man äger fordra djupa
studier och erfarenhet; men i alla fall har ptill-
förordnings,-systemet sitt finger inne äfven i den
instansen, i så måtto att målen egentligen redas
och framläggas af personer, som kunna vara och
ofta äro tagna ur den der lösa lärlings-skaran, de
der kamraterna,; som redan dömt i första, an-
dra och tredje instansen.,
— — —-- — — —-
— —v6 — —
pDen ringa vigt och följd, som underrätternes
beslut uriider sådana förhållanden måste hafva,
kan icke annat än göra mängden af de dömande
ganska liknöjd, huru de betesig, blott de icke
bära sig så tanklöst och ömkligt åt, att åtal icke
kan undvikas. Man har just uppbyggliga anek-
doter, som skildra .det begrepp, en och annan do-
mare i underrätter gjort sig om sitt höga kall.
Hvem har icke t. ex. hört omtalas den domhaf-
vanden, som, för vissa omständigheters skull,
dömde till en parts nachde!, då han likväl lof-
vat att låta honom vinna, men som sedan trö-
stade den tappande dermed, att han (domaren)
skulle skrifva besvären mot sin egen dom, och
att dessa besvär ofelbart skulle göra verkan? Om
denna anekdot icke är sann (eburu den berättas
med stor säkerhet), så skulle den dock kunna
vara det; och det är sannerligen underligt, om
icke flera finnas i samma genre. Den, som vet,
att hans dom egentligen ingenting annat är än en
förberedande ceremoni, den kan så lätt vara fre-
stad att behandla sitt kall just så; och det är ett
stort, glädjande bevis på en allmän moralitet, att
så mycken samvetsgrannhet vid underdomstolarna
finnes, söm män verkligen ser der. Denna känsla
af pligt och heder skulle paras med större an-
strängningar att känna lagen och genomtränga dess
anda, i fall hvarje domare visste, att hans beslut
vore af en verklig vigt; och de snedsprång, som
nu icke heller kunna vara exempellösa i frågor
om det rena uppsåtet, skulle äfven af samma
skäl nästan försvinna. Ty tanken på, att man
fäller en afgörande och beståndande dom, måste
fylla åtminstone de alldra flesta sinnen med en
bälsosam bäfvan och undanskuffa den orena viljan;
och om man får oriktiga domar från en slutlig
dömande, så är det åtminstone högst sällan a!
annat än brist på kunskap och skarpsinnighet.,
En annan, med instans-väsendet och vår dom-
stols-inrättning sammanhängande omständighet bi-
dracer attminska den vördnad, som folket borde
känna för domare-magten: voteringarne. Man
tänke sig ett mål, afgjordt t. ex. i en Kämners-
rätt af fem ledamöter, som alla äro ense, beslutet
fastställdt i en Rådhus-rätt enhälligt af fem, se-
dan i en Hof-rätts-division af sju, äfven enhällivt,
d. v. s. en åsigt hyllad af sjutton personer, som
nästan alla antagas vara ,lagfarne, Detta mål
kommer till Högsta domstolen och afgöres så, att
tre ledamöter fastställa och tre upphäfva under-
rätternas beslut, men händelsen vill, att bland de
sistnäsnnie är den, som främst i rätten sitter
och huru visar sig då saken? Jo, tjug2 domare,
lagfarne alla med undantag kanske af två, hafva
haft orätt, och tre hafva ensamme : vetat, hvad
rätt var; och hvarföre hafva de vetat det bättre
än de tjuge? Jo, derföre att ett Justitie-Råds