ungdomstiden, som smyckar sig med hvarje blom-
ma, men alla dess blommor skulle vissna, om
icke hjertat trodde på deras odödlighet. Nu, se-
dan mina namnlösa lidanden blifvit en dröm, kän-
ner jag hvilken lycka ligger i oskuldens förtro-
ende; då beredde det mig den grymmaste smärta,
ty medan jag inflätade hvarje fiber af mitt inner-
sta lif i det band, som omslöt mig och honom,
tänkte han på medel, att slita det och med det-
samma krossa alla min ungdoms fröjder. Ja, alla
dess fröjder! Jag kände ju ej mera nåzon annan,
än hoppet att dela lifvet med honom. Mina
biommor fostrades för honom, mina arbeien be-
stämdes åt honom, till och med min älskling,
papegojan, vid hvilken Jag så innerligt fästat mig,
hade längesedan följt honom till Paris.
Min olyckas stunder vill jag ej nu beskrifva
för dig; ålderdomen sammansmälter den solljusa
tidens skugga och dagrar i en mild skymning, —
men kärleken hade bedragit mig på mina sköna-
ste lefnadsår. Jag bar ett djupt sår i mitt hjerta,
jJemförde allt annat med det hopp jag förlorat,
och min lyckliga upgdomsliflighet var försvunnen,
död för alltid. Så bortslösades oersättliga, åt en
tom drömbild uppoffrade år, tills ödet i Lyon
förde mig till din goda faders möte. Jag kände
väl ej för honom, hvad jag känt för bedragaren,
dock blef jag en lycklig bustru, en rik mor.
Detta är jag ännu; men jag darrar för vårt lugn,
om min sorgliga erfarenhet cke varnar dig. Lof-
va mig derföre, att vaka öfver ditt bjerta, att
icke bortgifva det utan pröfning, hafva fullt för-
troende till din mor och icke kalla henne bård,
om hon söker trygga dig mot hvad bon sjelf li-
dit. Att se dig upplefva ett sidant öde, vore
min död!
;Jag lofvar allt, hvad du vill, min mor, sva-
rade Therese, och håller äfven hvad J:3 lofvar.
Jag skall icke störa ditt lugn, icke bir: da din ål-
deråom nya sorger! Men låt mig få tro, att han
är bättre, än den falska man du begråtit! Låt
mig tro på honom; det är så ljuft för mitt hjertalp
(Forts. följer.)