Huru olika syntes ej nu samma trakter på. återresan mot hvad de varit för fjorton: dagar sedan! Hoppets glans upplyste dem ej mera, bekymret drog sin töckenslöja öfver hela omgifningen. Meinhards eljest så nöjda sinne var uppskakadt ur sitt lugn. Han såg framtiden, sitt barns och sin makas öde i de mörkaste färger, hans fordna tillförsigt var förbytt till den ängsligaste misströstan.. Storm och regn, uppsvällda floder samt farliga vägar ökade hans tunga sinnesstämning, och för första gången misslyckades Therese i sitt vänliga bemödande att uppmuntra honom. Modren fann: lättare medlet; att med milda tröstegrunder ingjuta nytt mod i bans själ; hennes ord hade erfarenhetens kraft och värdighet, och om han också ännu var ur stånd, att alldeles förgäta sin olycka, återfick han likväl småningom styrka att bära den. Louise var sig alltid lik och hade hittills icke gjort någon förändring i sin husligbet. Utan att tala derom uppfann hon ännu åtskilliga små ioskränkningar, liksom hon fördubblade arbetstimmarnes antal, sedan hennes barn fordrade en mindre trägen vård. Hela den flygtiga drömmen om ett blifvande välstånd skulle innan kort hafva varit glömd af de trenne fruntimren, om icke Meinbards dystra panna, den tryckande skuld, som måste afbetalas och Thereses små äfventyr på resan ömsom smärtsamt, ömsom glädtigt återkallat den i deras minne. Den gråa papegojan hade imedlertid blifvit en ny medlem af buset, som genast vann Louises välvilja, och Therese darrade ofta för sin älskling vid lilla Herrmans farliga smekningar. Men när modren betravtade st i on 10 år i hennes alto henne