Huru olika syntes ej nu samma trakter på. å-
terresan mot hvad de varit för fjorton: dagar se-
dan! Hoppets glans upplyste dem ej mera, be-
kymret drog sin töckenslöja öfver hela omgifnin-
gen. Meinhards eljest så nöjda sinne var uppska-
kadt ur sitt lugn. Han såg framtiden, sitt barns
och sin makas öde i de mörkaste färger, hans
fordna tillförsigt var förbytt till den ängsligaste
misströstan.. Storm och regn, uppsvällda floder
samt farliga vägar ökade hans tunga sinnesstäm-
ning, och för första gången misslyckades Therese
i sitt vänliga bemödande att uppmuntra honom.
Modren fann: lättare medlet; att med milda trö-
stegrunder ingjuta nytt mod i bans själ; hennes
ord hade erfarenhetens kraft och värdighet, och
om han också ännu var ur stånd, att alldeles för-
gäta sin olycka, återfick han likväl småningom
styrka att bära den. Louise var sig alltid lik
och hade hittills icke gjort någon förändring i sin
husligbet. Utan att tala derom uppfann hon än-
nu åtskilliga små ioskränkningar, liksom hon för-
dubblade arbetstimmarnes antal, sedan hennes barn
fordrade en mindre trägen vård. Hela den flyg-
tiga drömmen om ett blifvande välstånd skulle
innan kort hafva varit glömd af de trenne frun-
timren, om icke Meinbards dystra panna, den tryc-
kande skuld, som måste afbetalas och Thereses
små äfventyr på resan ömsom smärtsamt, ömsom
glädtigt återkallat den i deras minne.
Den gråa papegojan hade imedlertid blifvit en
ny medlem af buset, som genast vann Louises
välvilja, och Therese darrade ofta för sin älskling
vid lilla Herrmans farliga smekningar. Men när
modren betravtade st i
on 10
år i hennes
alto henne