EMIGRANTERNE ). AF FREDRIKA LOHMAN. Åtla dagar voro förflutna och Meinhards frånvaro räckte ännu, hvarföre Constance åntog fabriksegarens anbud, att med sina egna hästar låta föra henne tillbaka, då Tournois lif tycktes vara utom all fara. . När han igenkände sin räddarinn2, greto alla kringstående, eburu blott Therese förstod hvad de sade hvarandra. För sådana ögonblick har den gode Guden gitvit menniskorna blott ett språk, sade fru Arnold. Franska eller tyska — jag vet hvad den unga krigaren vill säga och hvad hon svarar honom., Mig förefaller det, liksom dessa båda alldeles icke behöfde tala,, sade Therese; deras blickar och åtbörder uttryckta, mer än ord, hvad de känna. En sådan eld värmer ljufligt oss trögare Nordboer, men ack! den har satt deras sköna fädernesland i lågor! Theres hade med QConstance delat omvårdnaden för den sjuke, ty ingen annan förstod honom, och hoppet, som aldrig lemnat henne, äfven under de ängsligaste stunder, upplyste det dystra sjukrummet. Från början trodde hon på hans återställande, egde tröst, när alla andra misströstade, gaf den bästa uttydning åt det minsta gynnande tecken och motsade den värsta fruktan med sina ljusare aningar. Om hon lemnade p3tienten, skedde det endast, för att efterkomma sina öfriga slägtingars önskan; alla ville se och undfigna henne, men isynzerhet fick besöket ho: ; deh-äldsta bland dem ingen dag försummas. Hit gick hon också helst, ty gumman vr outtörel j B, N:is 104. 105, 106, 107, 403 och 410.