EMIGRANTERNE ).
AF FREDRIKA LOHMAN.
Åtla dagar voro förflutna och Meinhards från-
varo räckte ännu, hvarföre Constance åntog fa-
briksegarens anbud, att med sina egna hästar låta
föra henne tillbaka, då Tournois lif tycktes vara
utom all fara. . När han igenkände sin räddarin-
n2, greto alla kringstående, eburu blott Therese
förstod hvad de sade hvarandra. För sådana
ögonblick har den gode Guden gitvit menniskorna
blott ett språk, sade fru Arnold. Franska eller
tyska — jag vet hvad den unga krigaren vill
säga och hvad hon svarar honom.,
Mig förefaller det, liksom dessa båda alldeles
icke behöfde tala,, sade Therese; deras blickar
och åtbörder uttryckta, mer än ord, hvad de
känna. En sådan eld värmer ljufligt oss trögare
Nordboer, men ack! den har satt deras sköna fä-
dernesland i lågor!
Theres hade med QConstance delat omvårdna-
den för den sjuke, ty ingen annan förstod honom,
och hoppet, som aldrig lemnat henne, äfven un-
der de ängsligaste stunder, upplyste det dystra
sjukrummet. Från början trodde hon på hans
återställande, egde tröst, när alla andra misströ-
stade, gaf den bästa uttydning åt det minsta gyn-
nande tecken och motsade den värsta fruktan
med sina ljusare aningar. Om hon lemnade p3-
tienten, skedde det endast, för att efterkomma
sina öfriga slägtingars önskan; alla ville se och
undfigna henne, men isynzerhet fick besöket ho:
; deh-äldsta bland dem ingen dag försummas. Hit
gick hon också helst, ty gumman vr outtörel
j
B, N:is 104. 105, 106, 107, 403 och 410.