mest flitiga väfvare, och bland dem äfven Arnold
fränder, hvaraf ännu flera lefde. I tullen frågad
Therese en go:se efter familjens öfverhufvud, oci
han spracg genast tjenstaktigt bredvid vagnen än
da fram till ett vackert hus, der man högst för
vånad mottog de främmande. Men knappt had
Therese nämnt sitt namn, innan hon var omrin
gad af gamia och unga, allas armar, allas bjerta
öppnade för henne. Ja, hon heter Arnold,, sa
de fastern; hon liknar ju sin far, som den en
vattendroppan den andra; alldeles samma ögor
samma mun. Ack, han kunde ännu vara hä
och lefva ibland oss, ty i bergsbygden blir ma
gammal! Vi hafva aldrig glömt honom.,
Det dröjde länge, innan det goda folket ga
akt på Constance och Meinhard, men då skedd
det med en hjertlig he!sning, fastän hvarje blicl
hvilade på Therese. Sedan de resande intagit er
enkel middagsmåltid, föreslogo sönerna i huset
att föra kusin Therese till de öfriga slägtingarne
och Constance bad om en ledsagare till den hö
gre upp belägna fabriken. Men den lilla vägvi
saren hade redan utspridt nyheten om de främ.
mandes ankomst kring bela staden; slägtingarne
kommo Meinhard och Therese till mötes, och nt
besöktes dena ena efter den andra i sitt hem. ÖL.
verallt framsattes det bästa huset förmådde, öfver-
allt helsade man Jacob Arnolds dotter med en rö-
rande kärlek. Ea gammal gumma, som icke mer
kunde lemna rummet, steg likväl med svårighet
upp från sin stol för att möta de ankommande
Hon fattade Therese vid handen med sina dar-
rande händer, förde henne fram i dagsljuset til
fönstret, betraktade länge hennes ansigte med for-
skande blick och lade derefter -handen på henne:
panna. Gud välsigne dig! sade hon; du har
Jacobs innerligt goda ögon och säkert äfven hans
hjerta. Jag tycker mig ännu se honom, när han
vandrade bort härifrån öfver bergen och vi alla