mest flitiga väfvare, och bland dem äfven Arnold fränder, hvaraf ännu flera lefde. I tullen frågad Therese en go:se efter familjens öfverhufvud, oci han spracg genast tjenstaktigt bredvid vagnen än da fram till ett vackert hus, der man högst för vånad mottog de främmande. Men knappt had Therese nämnt sitt namn, innan hon var omrin gad af gamia och unga, allas armar, allas bjerta öppnade för henne. Ja, hon heter Arnold,, sa de fastern; hon liknar ju sin far, som den en vattendroppan den andra; alldeles samma ögor samma mun. Ack, han kunde ännu vara hä och lefva ibland oss, ty i bergsbygden blir ma gammal! Vi hafva aldrig glömt honom., Det dröjde länge, innan det goda folket ga akt på Constance och Meinhard, men då skedd det med en hjertlig he!sning, fastän hvarje blicl hvilade på Therese. Sedan de resande intagit er enkel middagsmåltid, föreslogo sönerna i huset att föra kusin Therese till de öfriga slägtingarne och Constance bad om en ledsagare till den hö gre upp belägna fabriken. Men den lilla vägvi saren hade redan utspridt nyheten om de främ. mandes ankomst kring bela staden; slägtingarne kommo Meinhard och Therese till mötes, och nt besöktes dena ena efter den andra i sitt hem. ÖL. verallt framsattes det bästa huset förmådde, öfverallt helsade man Jacob Arnolds dotter med en rörande kärlek. Ea gammal gumma, som icke mer kunde lemna rummet, steg likväl med svårighet upp från sin stol för att möta de ankommande Hon fattade Therese vid handen med sina darrande händer, förde henne fram i dagsljuset til fönstret, betraktade länge hennes ansigte med forskande blick och lade derefter -handen på henne: panna. Gud välsigne dig! sade hon; du har Jacobs innerligt goda ögon och säkert äfven hans hjerta. Jag tycker mig ännu se honom, när han vandrade bort härifrån öfver bergen och vi alla