nom med nöje, ursku!dade hans stelhet oeh ständigt framskymtande högmod, men familjens öfriga medlemmar :omgåfvo: uteslutande Constance. som inzaf dem en, nästan till dyrkan gränsande beundran. Sedan man druckit thdå, skulle Therese roa gästarna med musik. Hon satte sig genast vid instrumentet, spelte några fria fantasier och sjöng derefter en aria ur Romeo och Julie af Benda. Den gamle hofmannen utbrast i höga bravorop, ja, han till och med liknade hennes röst vid en parisisk sångerskas. Therese, som icke var känslolös för hans beröm, önskade att göra honom ett ännu större nöje. Kan jag då ingen fransysk bit?, frågade hon sig sjelf, i det henne: sfiograr irrade öfver tangenterna, och hastigt påminte hon sig ur Richard Lejonbjerta den beJkonta arian: Oh Richard, o mon roi! Hon sjöng den med en glad enthusiasm öfver sitl lyckliga infall, och hennes lifliga drag förskönades vid tanken, att bereda den gamle mannen en verklig njutning. På grefven gjorde detta sångstycke ett obeskrifligt intryck. Kort före hans aflägsnande från Paris, hade samma aria föranledt ett uppror på spektaklet, hvaruti kärleker för deras konung än en gång lidelsefullt uttryckte sig hos Parisarne; man ropade oupphörligt de copo, och trohetenus lifliga yttranden afbröto sånren lika ofta. De Cambis tyckte sig å nyo vars vittne till detta uppträde, och fastän vemod och glädje ömsom stridde i hans hjerta, hade har ännu icke upplefvat någon så skön afton i de! fremmande landet. Från denna tidpunkt råkades grannarne ganska ofta och unno ett ständigt ökadt välbehag i hvarandras sällskap, De unga slöto sig ti!l grefvinnan, som de älskade allt högre, ju mera de lärde känna hennes inres rika verld; modren och den gamle emigranten spelte Tokadegli eller också a