OILULANIIVLIRD 12220 TANIA BRJALIE EP MU PTARTtIER RING ÖFVER KATECHETEN N. IGNELLS BESVÄR. z IS (Slut från Lördagsbl.) Klaganden har i sina besvär citerat Hr Biskopen m. m. Dr Hedråns ord i ett af honom hållet tal, oci Konsist. förenar sig gerna med denna aktade prote staptiska lärares åsigter af reformationen, men inga: lunda tror Konsist., att det framskridande, som yrkas går ut på en utmönstring af de fundamentala tros sanningarna, såsom än mindre ireformationstidehvarf vet behöflige eller nödvändige; icke heller kan Kon -sistorium föreställa sig att han ville bafva en annar Christus än den Reformatorerne funno i den Heliga Skrift; icke heller förmodar Konsistorium att den fri: forskningen, hvartill protestantismen berättigar, utsträc kes ända derhän, att reformera det gudomliga ordet eller sätta förnuftet deröfver, om ock mycket kan finDas, som, då det icke ingriper i sjelfva trosgrunden, kan genom en stigande upplysning vinna en närmare utveckling. Att Biskop Hedrån icke anser för oriktigt eller obibliskt hvad de symboliska böckerna innehålla om synden, om den Heliga Skrifts gudomlighet, om treenigheten, om försoningen, om rättfärdiggörelsen, om Christi person såsom både Gud och menniska, om nåden, -om det eviga lifvet och den eviga döden, det vågar Konsist. påstå såsom sannt; och hade klaganden låtit allt detta förblifva oantastadt, så att icke sjelfva vår kristliga tros grundvalar blifvit undergräfda, så skulle Konsist. ingalunda hafva förklarat honom till den sökta tjensten mindre tjenlig, än hans medsökande; men då han hyllar en helt annan kristendom än den i Bibeln grundade och i Storkyrkans symboliska böcker förklarade, så tvingas Konsist. af samvetet att vidhålla hvad Konsist. vid förslagets uppsättande anförde, och kan icke iaför kyrkans högste väckare tillbakahålla sin öfvertygelse, att den som söndersliter lärosystemet. icke kan göra anspråk på beford:an inom läroståndet framför dem, som trogna sin ed icke gifva föda åt otron och dymedelst åstadkomma förargelse och bekymmer. Något försvar för framlidne Biskop Lundblad och Profess. Knöös behöfves ej. De stodo ej på klagardens ståndpunkt, ty de förnekade icke läran om saftisfactlio Christi genom hans obedientia passionis. Se deras arbeten. Att genomgå ala de afvikelser från kyrkoläran til! hvilka svaranden gör sig skyldig, är icke möjligt utan att öfver hans arbete författa en vidlyftig bok, och dermed hava redan grundliga Tcologer gått Konsist. i förväg. Konsist. vill endast fästa sig vid det 2:dra kap. af klagandens Gransknirg,, der han alldeles förkastar läran om Christi lidande och död för våra synder, såsom en kristendomens fundamentallåra, yrkande såsom en orimlighet hela vår kyrkas på Bibelordet grundade satisfaktions teori och följakt!igen förnekande rättfärdighetsgörelsens nåd och syndernes förlåtelse för Christi förtjensts skull. För dessa sina satser åberopar ban Socini autoritet och med denna otrons antesignan till ledare samt hela hären af rationalismens starka andar går han så oförsynt till väga att han. sidan 38, yttrar sig: tryggt våga påstå att intet enda bibelställe låter uppvisa sig, som utan den gröfsta misstydning gifver stöd åt vår kyrkas rättfäördighetsgörelses teori. Vidare säger han: att skrifpten icke har något att förtälja om nigot umgildande af det straff, som vi med våra synder föratjent. Ått klaganden med dessa och flerfaldiga andra lika svåra angrepp på både bibelordet och kyrkoläran gör sig till deras medkämpe, som icke vilja hafva en annan rättfärdiggörelse inför Gud, än den de sjolfve kunna uppgöra, är i Konsistorii tanka, om också intet annat låg klaganden till last, så väsendtligt, att Konsist. endast derföre anser bonom otjenlig att vara ordinarie församlingslärare. Konsist. anser honom derigerom hafva angripit kyrkoltäran i dess innersta rot, och detta har han gjort, oaktadt allt hvad Pauli braf till de Romare, Ebreer-brefvet och mårgfaldiga andra ställen i både Gamla och Nya Testamentet lära om en för våra synder lidande och döende Försonare: en lära, Gudi lof! ännu qvarstående såsom arme syndares enda gällande förhoppning och salighetströst och såsom sådan af Luther, Reformatorerne och alla med dem sammanstämmiga Theologer antagen och förk!arad såsom fundamental artikel primi ordinis. Skall denna lära utträngas af Socinianismen, så förestår samma olycksaliga otrosförbistring, som i de sista decennierna af förra seklet ägde rum, och då skola nutidens esprits forts snart nog få se sitt verk krönas af en irreligiositet, hvaremot det stormodiga menniskoförnuftet förgäfves försöker att sätta en hindrande fördämning. Skall den bibliska sanningen vika för menniskobugskott, så att intet annat skall gälla, än hvad vi begripe och sinnligt förnimme, så skall snart föraktet både för Guds ord och Sakramenterna så sprida sig, att kyrkorna förvandlas till helt annat än kristendomslärorum, ja, att det då blir öfverflödigt både att döpas till Kristen och gå till Nattvardsbordet, att förkunna hans död för våra synder. Och genom den usla sjelfförgudningen, egenrättfärdigheten och menniskovisdomen blir det ock förbi med det Christi nåderike, der menniskan genom sitt troslif står i beröring med honom, som är vägen, sanningen och lifvet, det Guds Lamb, som borttager verldens synder, och hvars blod renar af all synd,. Men Konsist. hoppas att det gudomliga, som; varit vår trosnorm under seklers lopp, allt ifrån den. store Gustaf Wasas tid, och för hvilket Reformatio-: EE a a a a a TT