dran; men Jyckligtvis, så väl för allmänheten som ö: kandidaten sjelf, har han då redan vunnit en bättre befordran. Postverkets tjenstemän hafva en lävgre tid Nici med tystnad och tålamod, emedan de bafva hoppsts på Konuvg Oscars rättvisa, hvilken ej kunde rätt lärge uteblifva; men skulle pu detta närda hopp uppgå i rök, det Ias, i det längsta vill betvifla, och delnDings-projectet komma till verklighet, skulle de vars högeligen att beklaga. Post-tjensterna äro ingalunda så afundsvärda som många tro. Hosgående förteckning skall utvisa, att meg undantag af rågra och 20 platser. al!: de örviga temna en usel eller ock högst få en tarflig bergring å: deras innehafväre. 69 platser lemna från 300 tir högst 600 rdr bkos inkomst, och då man får tjena 12 å 46 år för att kunna få en dylik plats, så kan denna lott ej anses för aundsvärd. . Nå! men hvad fordringar har då post-verkets tjenstemän? Jo, de fordra rättvisa, sina lagliga rättigheter o-uibadea och ingenting vidare. De fordra at ensamt blifva bibebållne till rättigheten af befordran till post-tjonster, helst postverket emottagit frukten a! deras mängåriga arbete. Kan cj Regeringen uppfylla denna förbinde!se så bör hon västra att emottaga virt arbete och säga: jag kan ej emotltaga ert arbete emedan jag ej kan belöna det! Sök er plats hos någon annan. Nu har hon ej gjort detta och :öjaktligen är han skyldig belöna vår möda, vårt arbete med en rättvis beordran inom det verk vi tillhöra. r vår lott för mycket blomsterströdd, på väl! har icke hvar och en annan samma rätt som vi, att ifrån ungdomen ställa sig vid postluckan och pulpeten? Kan icke den förnäme grefven lika väl! väja sin va!plats i post-kontoret som vid Lif-gardet till häst? Men när han en gång gjort sitt val, må han der stanna qvar och gagna så länge ban kan, och har ban tjenat med heder, så är det Statens skyldighet att derefter Örsörja honom, men ej på bekostnad af andras rättigheter. Ins. har bört en hög person yttra, att det skulle komma att gå för fort inom Postverket, om utsslutände post-tjenstemännen skulle befordras. Ins. tror att denna händelse är undanröjd för en tid af miost 50 år; men i alla fall finns det ju korrektiver deremot. R geringen kan ju föreskrifva att ingen får till de mindre kontoren anmälas utan förutgången tjenstgöring som extra-ordinparie vid Stuckholms postkontor eller rå ot kontor i landsorten i minst 8 å 10 är, samt skyldighet att i vissa år inneha va den lägre lönen innan rättighet vunnes att söka en högre, så alt man t. en. skulle tjena 20 år för att ega ratt söka ett kontor med 4200 rdrs inkomst, extra-ordinarie-tiden dock inberäknad, och 25 år till kon:or med högro lön. Skulle då vid något tillfäle kompetente sökande till någon plats sakvas, nå väll tag dem då inom hvilket annat embrtsverk som helst, men dock en man som användt de föreskrifne åren i någon rikets tjenst, och poast-tjenstemänsen skola tiga och ej beklaga sig öfver någon orättvisa. Dock bör ej denna lag blifva gällande för alla dem, som äro anteguv före uven dag, då em sftant beslut fattades. Ins. vågar ännu anföra ett förslag: Vill Regeringen hafva post-tjensterna till sinecurer åt favorabla personer, så förbjud Över-post-embetet att vidare antaga extra-ordinarier och att använda dem i verkets tjenst samt ti!lsätt en tillräcklig personal med ordiovarie lön, så väl i Stockholm som landsorten, som behöfves för göromålens gång; befordra först de redan antagna och gör dem rättvisa, och R geingen skall sedan kunna göra hvad hon bebagar med. Postverket, utan att någon ende person skall. kunna klaga öfver nägon orättvisa. Dot finnes så oändligt många medel att vara rättvis, endast man vill vä!ja något deraf. Låt mig kasta en blick på förvaltningen af de flsta (jag säger ej alla) kotztor, som äro nog lyckliga att nu ega en öfverst:, major elter kapit.n till postmästare. Swig in på dessa kontor och pi skall fina det lika sällsyut att der se den ordinarie postmästaren, som att se påfven i Rom. Ortens korrespen denter äro också så vana dorvid, att om de hafva något att uträvta på Post-kontoret, söka de postmästarens skrifvare, ej postmästaren sjelf. Den ordinDarie postmästarn betraktar sin plats efter den grund hvarpå han fått den: nemi. som en pension, den han vill i lugn och makligh:et upptära på sin ålderdom. Göromålena sköter han med sina skrifvar-, vanligen någon fattig extra-ordisarie. mot en dräng ön. Ar han nog lycklig att få en bra skrifvare, så går allt bra, hyarom inte mot:atsen. Vi hafva ena postmästare i Wenersborg, en dito i Skara, som nu snart i 40 är varit nödsakade begagna permission af bristande skicklighet att förvalta kasan. Att vara en bra och skick lig postmåstare erordras, utom vanlig redbarbet, att vara ferm skrifsarl, ega ett godt minne och lika godt ordninpgssinne. D:ssa egensksper blifva till vana för den som egnoat sg deråt från upgdomen, men vinnas sällan af den som först börjar handlägga dessa triviala göromål på ålderdomen, Men anser postmästartjensterna för beqväma och likvål äro de iogeating mindre än det. Från kl. 8 f. m. till k!. 42 och från kl. 2 e. m. till kl. 7 skall han passa på sivt kontor, samt dessutom emottega och asäuda poster på hvilken annan tid på dygnet som helst. Vanligen är det 2 eller 3 nattgoster i veckan på de flesta postkontor, och det är j säl:synt att man 2 å 3 gånger på natten får stiga upp för att expediera aukommande och afeående post r. Att denna b-qvämlighet ej är för personer, som nödgats lemna sin förra tjanstbefattning. för ålder och bristande arbetsförmåga, måste hvar och en inse. Tvärtom fordra göromålen uvga och kraftfulla män, emadan göromålen skola gå på ganska kort tid vid flera tillfällen. Något hvar har besökt ett postkontor vid slutet af post-limman och sett 30 å 40 personer stå och kvauffas för att komma till Postluckan. Man ser häraf, att det är biträdena, ej de ordina rie Militär Postm. som sköta göromålen på de flesta postkontor, men då dessa biträden äro berövade alla utsigter till befordran, och endest ega sin lila dränglön att påräkna; fianes det någoating som kan uppsporra dessa personer till nit och ordving? Jag svarar ett bestämdt nej! Dessutom ska!l hvarje duglig person draga sig från postverket med nu varande befordringsgrunder, och militär-pustmästarne skola snart nödgas taga sina biträden från personalen af ett stort hus på Söder i huvudstaden, såsom de enda, som kunna hafva lust att egna sig åt en sådan hopplös framtid. Härjemte följer en förteckning, som närmare upplyser värdet af de så mycket eftersökta postkontoren.