Till Tidsbildstecknarens bekanta on dit får man väl räkna följande uppgifter om Mannerheimska klubbens planer emot Axel Fersen: Underrättelsen om kron-prinsens hastiga frånfälle samlade Mannerheimska klubbens kunder tidt och ofta till häftiga öfverläggningar. Landets förlust var deras egen fördubblad. Med Carl Augusts afträdande från lifvets skådeplats, var också deras politiska roll slutad, om Gustavianerne fingo öfvertaget vid hans efterträdares utkorande. De, det gällde, insågo detta alltför väl. och de voro sinnade att till hvad pris som helst vidtaga någon kraftyttring, som skulle afskräcka deras motståndare från att med dem träda inom skranket. Regeringens okloka steg, att från Stockholm till Skåne sända personer, med uppdrag att besörja likets öppnande, gaf förgiftningsdikterna fart och kom Mannerheimianerne serdeles väl till pass. De underblåste, sjelfve och genom sine anhängare, dessa rykten allt hvad de förmådde. Beskyllningen för missdådet föll osökt på den afsatta regentslägtens vänner, och det behöfdes blott att bland dessa utpeka personligheter, för att förvandla bedröfvelsen i förbittring, förbittringen i raseri och rikta dess utbrott mot föremål, som den ledande handen utvisade. När Mannerheimska klubben, efter föresyn af Jakobinernes i Paris, uppviglade folkhoparna, inskränkte sig deras afsigt, att börja med, till skrämskott och beskymfningar, ehuru till och med deras orakel, en kall, grubblande, redlig pedant, oförbehållsamt förkunnade, att det berodde på aritmetiska beräkningar, hvilket för det allmänna bästa pore gagneligast, att skona eller offra en eller annan skadlig medlem af sambället. Mannerheimianerne hade sig nogsamt bekant, att drottaing Charlotte sjelf var Gustavianska partiets osynliga, men driftiga hufvud och den landsförvisade prinsens ifriga förespråkerska bos sin gemål. Det var för dem säledes nödigt, att skräcken, skymfen och misstankarna drabbade äfven henne, för att bringa henne til! overksamhet. Sedan detta en gång af klu.bens mediemmar blifvit beslutadt, var förevändningen nära till hands. Den aflidne kron-prinsens föga inställsamhet, hans allvar och uteslutande smak för nyttiga sysslosättningar, hans afgjorda likgiltighet för nöjen, fester, tidsfördrif och det så kallade sällskapslifvet, hade naturligen alstrat köld mellan honom och den glädtiga, njutningslystea drottningen, skapad för och skapande nöjena, och som framför allt ville ha roligt i enskildta umgängen så väl som i offentliga tillställningar. Ovarsamt gapskrattande åt allt, som föreföll henne löjligt. gaf hon i sin förtroliga cirkel fritt lopp åt muntra anmärkningar vid den plille prinsens kråknäbb samt hans förkärlek till tobakspipan och toddyglaset. Löjetstadnadeicom hbofkretsen; men skämtet, utmåladt till planmessigt förtal och vanhedrande beskyllninga:, utdunstade, fann intet genljud bland allmäsheten, som tillbad skämtets föremål, men retade både Carl Augusts personligen tillgifne och dem, som vid honom fästat siua beräkningar. Det var naturligtvis blott medelbart och på afstånd, den meningsbryning af 4809 års män, som vi här kallat Mannerheimska klubben, dristade låta drottningen — Herrans smorda, hon också — erfara följderna af deras vrede och hat. De behöfde i stället kasta sig öfver någon, som stod henne nära, som bedrades med hennes vänskap, som delat hennes tänkesätt om thronföljaren, som delade dem om thronföljden, och som lika litet vårdat sig om att dölja dem i närvaro af Carl August, som då han var borta. I alla dessa och ännu flera afseenden var riksmarskalken grefve Axel von Fersen den syndabock, Mannerheimarne borde utkora. Han var af gammalt icke älskad af konungen, som gerna skulle se hans förödmjukande (bvartill den uppgifna planen inskränkte sig): riks-marskalkens bror, grefve Fabian, hade länge varit drottningens förklarade älskare, och grefvarnes syster, grefvinnan Piper, var henoes förtrognaste vän: Axel Fersen hade öppet förehållit Carl August hans brist på etikett samt hans alltför borgerliga sätt att vara och blifvit besvarad med snäsor och köld: Axel Fersen var i lyane och later en aristokrat, sådane de i Sverige voro före reduktionen, och nittonde århundradet ville deraf icke veta af någon; ty den adel statshvälfningen skyddade och fostrade bestod af endast lycksäökande erobetsmän och talirickslickande hofmän: Åxel Fersen hyste en ridderlig tillgifvenhet på lif och död för det ärftiiga kouungadömets födda representanter ; och det var just denna man afskydde och belog, i hvad den rörde de landsflyktige Bourbonerne — afskydde och åsyftade utrota, då det gällde den från Sverige fördrifna grenen af HollsteinGottorpiska huset: Axel Fersen ändtligen var med sneda ögon sedd af de förnäme, dem han sjelf alltid såg öfver axeln och ägde ingen vän bland det egentliga folket, som endast kände honom genom ryktet om hans högdragenhet. Axel Fersens furstliga stat var rärdeles en nagel i ögat på Brahe, som dels deraf fördunklades, dels till bans hus bar ett ärftligt hat, sedan Fersens far låtit balshugga Brahes vid riksdagen 4756. Och genom sitt De la Gardieska möderne var Fersen beslägtad med en af hufvudpersonerna i prins Gustas riksdagsparti. Dessutom var grefvinnan Pipers son gift med Armfelts dotter, och Armfelt prins Gustafs förklarade riddare. Eu skäl mera att taga Fersen och hans syster för hufvudet i den förgiftningsdigt, man tillskref Carl Augusts död. Till och med Adlercreutz, törföljelsers afsvurne fiende och i själ och hjerta böjd för samma thronkandidat som Fersen, hade likväl ingenting emot att han blef förödmjukad och späkt. Fersen, som med afgjordt förakt bemött Gustat IV:s gunstling, grefve af Ugglas, äfven under dennes lyckas och inflytandes högsta flor, seden han medelst excelleas-titeln blifvit lyftad till Fersens rang (och till och, med just från den stunden mer än förut), — Fersen kunde ännu mindre beqväma sig att för like erkänna de uppkomliogar, dem omstörtningen slungat upp på samhällets höjder. på samma sätt som stormen upprör från hafvets djup förut osedda ämnen och kastar dem som skam på vågornas rörliga yta. -— m mom oo EE 0: sa ans A Ar Ad at4 fö nlfria Cam