Till Tidsbildstecknarens bekanta on dit får man
väl räkna följande uppgifter om Mannerheimska
klubbens planer emot Axel Fersen:
Underrättelsen om kron-prinsens hastiga frånfälle
samlade Mannerheimska klubbens kunder tidt och ofta
till häftiga öfverläggningar. Landets förlust var deras
egen fördubblad. Med Carl Augusts afträdande från
lifvets skådeplats, var också deras politiska roll slu-
tad, om Gustavianerne fingo öfvertaget vid hans ef-
terträdares utkorande. De, det gällde, insågo detta
alltför väl. och de voro sinnade att till hvad pris som
helst vidtaga någon kraftyttring, som skulle afskräcka
deras motståndare från att med dem träda inom
skranket.
Regeringens okloka steg, att från Stockholm till
Skåne sända personer, med uppdrag att besörja likets
öppnande, gaf förgiftningsdikterna fart och kom Man-
nerheimianerne serdeles väl till pass. De underblåste,
sjelfve och genom sine anhängare, dessa rykten allt
hvad de förmådde. Beskyllningen för missdådet föll
osökt på den afsatta regentslägtens vänner, och det
behöfdes blott att bland dessa utpeka personligheter,
för att förvandla bedröfvelsen i förbittring, förbittrin-
gen i raseri och rikta dess utbrott mot föremål, som
den ledande handen utvisade.
När Mannerheimska klubben, efter föresyn af Ja-
kobinernes i Paris, uppviglade folkhoparna, inskränkte
sig deras afsigt, att börja med, till skrämskott och be-
skymfningar, ehuru till och med deras orakel, en
kall, grubblande, redlig pedant, oförbehållsamt för-
kunnade, att det berodde på aritmetiska beräkningar,
hvilket för det allmänna bästa pore gagneligast, att
skona eller offra en eller annan skadlig medlem af
sambället.
Mannerheimianerne hade sig nogsamt bekant, att
drottaing Charlotte sjelf var Gustavianska partiets o-
synliga, men driftiga hufvud och den landsförvisade
prinsens ifriga förespråkerska bos sin gemål. Det var
för dem säledes nödigt, att skräcken, skymfen och
misstankarna drabbade äfven henne, för att bringa
henne til! overksamhet. Sedan detta en gång af klu.-
bens mediemmar blifvit beslutadt, var förevändningen
nära till hands. Den aflidne kron-prinsens föga in-
ställsamhet, hans allvar och uteslutande smak för nyt-
tiga sysslosättningar, hans afgjorda likgiltighet för nö-
jen, fester, tidsfördrif och det så kallade sällskapslif-
vet, hade naturligen alstrat köld mellan honom och
den glädtiga, njutningslystea drottningen, skapad för
och skapande nöjena, och som framför allt ville ha
roligt i enskildta umgängen så väl som i offentliga
tillställningar. Ovarsamt gapskrattande åt allt, som
föreföll henne löjligt. gaf hon i sin förtroliga cirkel
fritt lopp åt muntra anmärkningar vid den plille prin-
sens kråknäbb samt hans förkärlek till tobakspipan
och toddyglaset. Löjetstadnadeicom hbofkretsen; men
skämtet, utmåladt till planmessigt förtal och vanhe-
drande beskyllninga:, utdunstade, fann intet genljud
bland allmäsheten, som tillbad skämtets föremål, men
retade både Carl Augusts personligen tillgifne och
dem, som vid honom fästat siua beräkningar.
Det var naturligtvis blott medelbart och på afstånd,
den meningsbryning af 4809 års män, som vi här
kallat Mannerheimska klubben, dristade låta drottnin-
gen — Herrans smorda, hon också — erfara följ-
derna af deras vrede och hat. De behöfde i stället
kasta sig öfver någon, som stod henne nära, som be-
drades med hennes vänskap, som delat hennes tänke-
sätt om thronföljaren, som delade dem om thronfölj-
den, och som lika litet vårdat sig om att dölja dem
i närvaro af Carl August, som då han var borta.
I alla dessa och ännu flera afseenden var riksmar-
skalken grefve Axel von Fersen den syndabock, Man-
nerheimarne borde utkora. Han var af gammalt icke
älskad af konungen, som gerna skulle se hans för-
ödmjukande (bvartill den uppgifna planen inskränkte
sig): riks-marskalkens bror, grefve Fabian, hade länge
varit drottningens förklarade älskare, och grefvarnes
syster, grefvinnan Piper, var henoes förtrognaste vän:
Axel Fersen hade öppet förehållit Carl August hans
brist på etikett samt hans alltför borgerliga sätt att
vara och blifvit besvarad med snäsor och köld: Axel
Fersen var i lyane och later en aristokrat, sådane de
i Sverige voro före reduktionen, och nittonde århun-
dradet ville deraf icke veta af någon; ty den adel
statshvälfningen skyddade och fostrade bestod af en-
dast lycksäökande erobetsmän och talirickslickande hof-
män: Åxel Fersen hyste en ridderlig tillgifvenhet på
lif och död för det ärftiiga kouungadömets födda re-
presentanter ; och det var just denna man afskydde
och belog, i hvad den rörde de landsflyktige Bour-
bonerne — afskydde och åsyftade utrota, då det
gällde den från Sverige fördrifna grenen af Hollstein-
Gottorpiska huset: Axel Fersen ändtligen var med
sneda ögon sedd af de förnäme, dem han sjelf alltid
såg öfver axeln och ägde ingen vän bland det egent-
liga folket, som endast kände honom genom ryktet
om hans högdragenhet. Axel Fersens furstliga stat
var rärdeles en nagel i ögat på Brahe, som dels deraf
fördunklades, dels till bans hus bar ett ärftligt hat,
sedan Fersens far låtit balshugga Brahes vid riksda-
gen 4756. Och genom sitt De la Gardieska möderne
var Fersen beslägtad med en af hufvudpersonerna i
prins Gustas riksdagsparti.
Dessutom var grefvinnan Pipers son gift med Arm-
felts dotter, och Armfelt prins Gustafs förklarade
riddare. Eu skäl mera att taga Fersen och hans sy-
ster för hufvudet i den förgiftningsdigt, man tillskref
Carl Augusts död.
Till och med Adlercreutz, törföljelsers afsvurne
fiende och i själ och hjerta böjd för samma thron-
kandidat som Fersen, hade likväl ingenting emot att
han blef förödmjukad och späkt. Fersen, som med
afgjordt förakt bemött Gustat IV:s gunstling, grefve af
Ugglas, äfven under dennes lyckas och inflytandes
högsta flor, seden han medelst excelleas-titeln blifvit
lyftad till Fersens rang (och till och, med just från
den stunden mer än förut), — Fersen kunde ännu
mindre beqväma sig att för like erkänna de uppkom-
liogar, dem omstörtningen slungat upp på samhällets
höjder. på samma sätt som stormen upprör från haf-
vets djup förut osedda ämnen och kastar dem som
skam på vågornas rörliga yta.
-— m mom oo EE 0: sa ans A Ar Ad at4 fö nlfria Cam