Afven freden har sina faror. Redan öfvergången fri krigstillståndet är en sådan för alla regeringar: oc med fredens a!lt rikeligare frukter öppnas tillil merendels ett obegränsadt fält för önskningar, hvill nödvändighetens bårda lag förut hade tillbakavis inom trånga skrankor. Konung CARL JOHAN v: varsam i tillfredsställandet af sådana önskninga Hela Hans regering visar denna varsamhet, att vic föra de Sveriges lagar och institutioner, som Ha mottagit och besvurit. Endast en oafvislig nödvär dighet kände förmå honom dertill; och såsom en så dan räknade Han i fråga om djupt gripande föränd ringar denna folkets mognande öfvertygelse, hvar långsamhet Han gillade och sjelf delade, och fö hvilken Han tåligt uppbar de ifrigares tadel. Ti alla politiska theorier hade Han ett djupt misstroen de, allt för mycket rättfärdigadt genom Hans lefnac öden och erfarenhet. Hvad Sverige under mer än ett fjerdedels århur drade uti inre förkofran vunnit på Hans fredliga oc faderliga styrelse, fordrade en egen undersökning hvari vi här ej vilje inläta oss, ehuru mycket deror vore att säga; emedan ämnet ännu ligger oss för när för att rätt kunna behandlas. Den kommande tide må sjelf föra sin talan. Hvad de tider, som föreging CARL JOHAN i Sverige, angår, så skall hvar oc en, som om det förflutna äger en stämma, vittna att detta, vid jemförelsen, högt talar för honom oc lyckan af Hans dagar, och skall ej vara benägen at pruta på sin tacksamhet. En stor svårighet, som förklarar mycket, och kansk det mesta, af hvad man i Hans styrelse velat tadla har Han haft att bekämpa, men i anseende till si ålder och de stora politiska bändelser, i hvilka Hai efter sin ankomst till Sverige genast blef invecklad icke kunnat öfvervinna. Med en stor vältalighet sitt eget språk, lärde han aldrig känna och bruk: sitt folks tungomål. Hvilken förhöjning erhöll e derigenom för bosom thronens naturliga enslghet! Med åren allt mera dragen till sitt folk, och aldrig förlorande förtroendet för detsamma, liksom alltic omfattad af dess kärlek, kände Han, och erkände sjel någon gång saknaden deraf, att icke kunna, såsom Han önskade, för det öppna sitt hjerta. Och i san ning hade Han kunnat göra sig mera förstådd, Har hade mera blifvit det. Den, som vill lära, huru et stort hjerta, som trodde sig missförstådt, och kanske var det, utan klagan yttrar sig, må läsa — eller om han hörde det, påminna sig — Konung CARL JO. HANS sista tal till Rikets Ständer. Han var, såsom menniska, ej utan fel, men de sammanhängde med Hans goda och förträffliga egenskaper, — med Hans hushällsamhet, som kände behofvet af att samla, med Hans välgörenhet, som alltför ofta gjorde otacksamma, med Hans känsla af eget värde, som älskade att erkännas, — det är sannt; — men hvem har, såsom Han, fördragit tadlet och orättvisan ? På alla de känslor och egenskaper, som bilda det menskliga samhällets grund och näring under alla des: gestalter, på de husliga dygderna, föräldra-kärleken den barnsliga vördnaden, vänskapen, troheten, hjeipsamheten, laglydaaden, fosterlandskärleken, satte Har det högsta värde; likasom Han deri sjelf var ett mönster. De voro de mensklighetens klenodier, som Han åt sig hade räddat, under kanhända alltmer nedstämda förboppningar om allt. hvad som ligger utom dessa grundvalar för allt menskligt bestånd. Begåfvad till kropp och själ med en styrka, som förde honom till gränsen af menskliga år, bibehöll Han till det sista en kraftfull verksamhet. Den märkligaste mannen på sin tid bland dem, som våra dagars stora hvälfoingar efter sig lemnat, i alla tider en af de märkligaste ibland de få, som genom dygder förvärfvat och befästat en thron, blef Han Veteranen bland Europas regenter. Den 26 sistlidne Januari, på sin åttiondeförsta födelsedag, träffades Han af den sjukdom, som skulle sluta hans dagar. Äfven efter det första anfallet af denna sjukdom syntes Hans krafter upplifvas, men sjönko småningom. Af ord, som Han ännu på sin sista sjuksäng dikterade, vi!je vi anföra följande: Jag önskar ej döden, jag fruktar den ej. Min lefnad har gått över 80 år. Naturen återtager sina rättigheter. Tagen har fyllt en bana, liknande min. Man må öppDa verldens häfder! — Jag har styrt folk, ömtåliga om sina rättigheter. — Då Napoleon anföll det land, som åt mig anförtrott sina öden, fann Han i mig en rival. De bänodelser, som förändrat Europa och återgifvit det sin sjelfständighet, äro kända. Man känner också den del, som jag deri tagit. Man studere vår Historia från Odins till våra dagar, och säge mig: om ej den Skandinaviska Halfön är af någon vigt i vågskålen af verldens skickelser. — Sådane voro Hans ord den 414 Februari: den 8 Mars var han ej mer. — Och nu öppnas Sveriges Konungagrift, för att emottaga Konung CARL JOHANS jordiska öfverlefvor. Och här nedlägger tecknaren af dessa rader vördsamt sin penna; hvilken blott kunnat antyda, ej beskrifva storverk, som skola öfverlefva sin upphofsman. Han bar, liksom Sagan älskar att återkalla den första vexten af ett majestätligt träd, varit jemförelsevis utförligare i beskrifningen af den uppväxande stammen, än af den mäktiga kronan. Denna behöfver inga loferd, i nejder, som så länge glädt sig i den åldriga ekens skygd. — Förgängelsen har ej besegrat den. Stammen lefver än, och skall i sina kraftiga telningar, till fägnad för kommande slägten, vittna om hjeltearten af den rot, hvarutur den upprunnit.o