Afven freden har sina faror. Redan öfvergången fri
krigstillståndet är en sådan för alla regeringar: oc
med fredens a!lt rikeligare frukter öppnas tillil
merendels ett obegränsadt fält för önskningar, hvill
nödvändighetens bårda lag förut hade tillbakavis
inom trånga skrankor. Konung CARL JOHAN v:
varsam i tillfredsställandet af sådana önskninga
Hela Hans regering visar denna varsamhet, att vic
föra de Sveriges lagar och institutioner, som Ha
mottagit och besvurit. Endast en oafvislig nödvär
dighet kände förmå honom dertill; och såsom en så
dan räknade Han i fråga om djupt gripande föränd
ringar denna folkets mognande öfvertygelse, hvar
långsamhet Han gillade och sjelf delade, och fö
hvilken Han tåligt uppbar de ifrigares tadel. Ti
alla politiska theorier hade Han ett djupt misstroen
de, allt för mycket rättfärdigadt genom Hans lefnac
öden och erfarenhet.
Hvad Sverige under mer än ett fjerdedels århur
drade uti inre förkofran vunnit på Hans fredliga oc
faderliga styrelse, fordrade en egen undersökning
hvari vi här ej vilje inläta oss, ehuru mycket deror
vore att säga; emedan ämnet ännu ligger oss för när
för att rätt kunna behandlas. Den kommande tide
må sjelf föra sin talan. Hvad de tider, som föreging
CARL JOHAN i Sverige, angår, så skall hvar oc
en, som om det förflutna äger en stämma, vittna
att detta, vid jemförelsen, högt talar för honom oc
lyckan af Hans dagar, och skall ej vara benägen at
pruta på sin tacksamhet.
En stor svårighet, som förklarar mycket, och kansk
det mesta, af hvad man i Hans styrelse velat tadla
har Han haft att bekämpa, men i anseende till si
ålder och de stora politiska bändelser, i hvilka Hai
efter sin ankomst till Sverige genast blef invecklad
icke kunnat öfvervinna. Med en stor vältalighet
sitt eget språk, lärde han aldrig känna och bruk:
sitt folks tungomål. Hvilken förhöjning erhöll e
derigenom för bosom thronens naturliga enslghet!
Med åren allt mera dragen till sitt folk, och aldrig
förlorande förtroendet för detsamma, liksom alltic
omfattad af dess kärlek, kände Han, och erkände sjel
någon gång saknaden deraf, att icke kunna, såsom
Han önskade, för det öppna sitt hjerta. Och i san
ning hade Han kunnat göra sig mera förstådd, Har
hade mera blifvit det. Den, som vill lära, huru et
stort hjerta, som trodde sig missförstådt, och kanske
var det, utan klagan yttrar sig, må läsa — eller om
han hörde det, påminna sig — Konung CARL JO.
HANS sista tal till Rikets Ständer.
Han var, såsom menniska, ej utan fel, men de
sammanhängde med Hans goda och förträffliga egen-
skaper, — med Hans hushällsamhet, som kände be-
hofvet af att samla, med Hans välgörenhet, som allt-
för ofta gjorde otacksamma, med Hans känsla af eget
värde, som älskade att erkännas, — det är sannt; —
men hvem har, såsom Han, fördragit tadlet och
orättvisan ?
På alla de känslor och egenskaper, som bilda det
menskliga samhällets grund och näring under alla des:
gestalter, på de husliga dygderna, föräldra-kärleken
den barnsliga vördnaden, vänskapen, troheten, hjeip-
samheten, laglydaaden, fosterlandskärleken, satte Har
det högsta värde; likasom Han deri sjelf var ett mön-
ster. De voro de mensklighetens klenodier, som Han
åt sig hade räddat, under kanhända alltmer nedstäm-
da förboppningar om allt. hvad som ligger utom dessa
grundvalar för allt menskligt bestånd.
Begåfvad till kropp och själ med en styrka, som
förde honom till gränsen af menskliga år, bibehöll
Han till det sista en kraftfull verksamhet. Den märk-
ligaste mannen på sin tid bland dem, som våra da-
gars stora hvälfoingar efter sig lemnat, i alla tider
en af de märkligaste ibland de få, som genom dygder
förvärfvat och befästat en thron, blef Han Veteranen
bland Europas regenter.
Den 26 sistlidne Januari, på sin åttiondeförsta fö-
delsedag, träffades Han af den sjukdom, som skulle
sluta hans dagar. Äfven efter det första anfallet af
denna sjukdom syntes Hans krafter upplifvas, men
sjönko småningom. Af ord, som Han ännu på sin
sista sjuksäng dikterade, vi!je vi anföra följande: Jag
önskar ej döden, jag fruktar den ej. Min lefnad har
gått över 80 år. Naturen återtager sina rättigheter.
Tagen har fyllt en bana, liknande min. Man må öpp-
Da verldens häfder! — Jag har styrt folk, ömtåliga
om sina rättigheter. — Då Napoleon anföll det land,
som åt mig anförtrott sina öden, fann Han i mig en
rival. De bänodelser, som förändrat Europa och åter-
gifvit det sin sjelfständighet, äro kända. Man känner
också den del, som jag deri tagit. Man studere vår
Historia från Odins till våra dagar, och säge mig:
om ej den Skandinaviska Halfön är af någon vigt i
vågskålen af verldens skickelser. — Sådane voro
Hans ord den 414 Februari: den 8 Mars var han ej
mer. — Och nu öppnas Sveriges Konungagrift, för att
emottaga Konung CARL JOHANS jordiska öfverlefvor.
Och här nedlägger tecknaren af dessa rader vörd-
samt sin penna; hvilken blott kunnat antyda, ej be-
skrifva storverk, som skola öfverlefva sin upphofsman.
Han bar, liksom Sagan älskar att återkalla den första
vexten af ett majestätligt träd, varit jemförelsevis ut-
förligare i beskrifningen af den uppväxande stammen,
än af den mäktiga kronan. Denna behöfver inga lof-
erd, i nejder, som så länge glädt sig i den åldriga
ekens skygd. — Förgängelsen har ej besegrat den.
Stammen lefver än, och skall i sina kraftiga telnin-
gar, till fägnad för kommande slägten, vittna om hjel-
tearten af den rot, hvarutur den upprunnit.o