att vi skola följa med dagens litterära och politiska frågor; man fordrar, att vi fortfarande skole se oss omkring och göra framsteg på vetenskapernas omätliga område; men till detta fordras medel och — saknas. Man fordrar — och detta med rätta — att vårt yttre skall vara propert och städadt; man fordrar af oss en hyggligare utstyrsel än den, som skylde Diogenes; men till detta fordras medel och — saknas. Kommer man nu dessutom med skulder från akademien, som en obemediad yngling ofta måste göra, och nödgas man af sin ringa lön göra räntebetalningar, så har man framtiden i en föga retande perspektiv. Jemförelsevis må upplysas, att i Westerås stift är en adjunkts lön bestämd till minst 400 rdr bko, och är han tillika vice pastor, så skall ham dessutom hafpa-33: 46. I de pastorater deremot, der taxerade löveinkomsten öfverstiger 2000 rdr, skall adjunkten lönas med 433: 16, samt dessutom 66: 32 allt banko, om ban bar sig pastoralvård anförtrodd. Jemförelsen är dräpande. I Wexjö stift. der pastorerna äro bland de knappast lönade i riket, uppgå adjunktlönerna i medeltal från 100 till 466: 32 bko,i hvilka löner församlingarna dock något bidraga. Exempla sunt odiosa. . Ett annat, ännu svårare förhållande har uppstätt genom de låga adjunktlönerna. Pastorerne vilja, för beqvämligheten och det goda priset, hafva adjunkter; domkapitlet låter viga och sänder ut svärmen i stiftet; tillgången är god och öfverflödig; Pastorerne pruta, och snart måste den handelsvaran — adjunkten — bjuda ut sig för — maten. Detta förklarar tillräckligt hvarföre Upsala erkestift eger nära nog lika många prester som hela Norge. Och likasom gräshopporna slogo ned öfver Egypten i Pharaos tid, slå adjunkterne i vår tid här ned på de uslaste lägenheter. Om sacellanier med 920 å 30 tunnors inkomst kifvas adjunkterne dussintals, och, innan man fått 40 å 45 år på nacken, eger man ej den ringaste apparence på en koja och ett bjerta. Ej underligt då, att insändaren mången gång, riktigt gudlöst, hitönskat en asiatisk cholera morbus, på det att några lägenheter skulle yppas för de länge utevandrande, beredd att sjelf, en annan Decius, falla tör det allmänna bästa. För detta allt få nu varande adjunkter tacka de för öfrigt mycket aktningsvärde, men i denna fråga allt för njugge, männen vid 1843 års prestmötes beredning — en inrättning, som i detta stift blifvit allena beslutande. Frågorna föredragas väl inför alla de vid mötet samlade presterne, men med det tillägg: så -bar beredningen beslutat! — och då antagas dess beslut med acklamation. Många insända frågor afgöras eller förkastas helt diktatoriskt af demna beredning, utan att det öfriga presterskapet får om dem den ringaste kunskap. Så hafva prestmötena här blifvit beröfvade all diskussion; förlorat allt intresse; tillintetgjort hvarje idå-utbyte; nedergräft andras er-! farenhet, då den blott i beredningen uppenbarar sig, och af hela herrligheten återstår — de bögtidliga: gudstjensterna oberäknade — en ståtlig middag hos erkebiskopen ; några klubbar, der man får språkas vid; en gammalmodig, nerdammad, tidsödande disputationsakt; några latinska orationer; en narraktig, skandalös examen med det yngre presterskapet, samt en icke obetydlig pennisgeuppoffring, för det att man vest till Upsala att öka processionens längd och lära af andras förvärfvade embetserfarenhet — rakt ingenrting. Till botande af dessa, jemte många andra olägenheter, som Jåda vid det ecklesiastika elementet i staten, fäster man nu ctt hoppfullt öga till rikets komministrar, hvilka man önskar representerade vid nästa riksdag För att viana detta, nu lifligare än någonsin, å bane bragta mål, torde det vara nödvändigt, att något kontrakts komministrar ingå med en anhållan till domkapitlet, att det i cirkulär, med det första, infordrar alla komministrars i stiftet utlåtande i ämnet, på det man måtte skrida från ord till handling, innan riksdagens gjallarhorn skallar öfver land och rike. B.— Den 27 April 1844. Adjunkt i .......hundra kontrakt.