sjelfve så önska. Klädseln, som för dem alla är lik:
består a! jacka, vest och benkläder af blårandigt lärf
om vintern fordrade med något varmt yllety;
Ögat dröjer med särde!es välbehag vid den utmärkt
snyggsbet och ordning, som hör öfverallt framlys:
Antalet af de sinnessvage, alla karlar, variera
mellan femtio till sextio, hvilka, till en del, sys
selsätias med små förrättningar för klostrets räk
ning, dock utan att på minsta sätt tvingas der
till. Knappast lärer något ställe finnas, der d
sinnessvaze behandlas med så mycken mildhe
och skonsamhet som här: den högsta mensklig
het och skicklighet räcka hvarandra banden fö
att hugsvaia och hela de olyckliges lidanden,ocIl
icke sällan sluter sig den lyckligaste framgång til
dessa konstens och ömhetens förenade bemödan
den. Straffjackor och de många tvångsmesyrer
som i andra dårhus höra till ordningen för dagen
och hvarmed de ändå nog stegrade bjernfunktio
nerna ofta uppdrifvas ända till det vildaste ra
seri, känner man här knappt till namnet; i stäl
let få de vansinniga ostördt öfverlemna sig å
sina små fantasier, och man underkastar sig gern:
de ringa olägenhoter, soia deraf någon gång upp
komma.
Men hvad som jag mest af. allt beundrade vwvai
det välde, som nunnorna ega öfver de vansinnige
ett enda mildt ord från någon af de förra va
alltid tillräckligt att lugna den obändigaste blanc
de sednare, hvilken måhända annars flera stark:
karlar skulle haft möda att styra. Aldrig firade
den himlaburuva kärleken och mildbeten en skö-
nare trium! än här. Det låg någonting djupt rö:
rande ej mindre i den nästan barnsliga vördna-
den och tillgifvenheten, som de sinnessvage så
tydligt ådagelade mot sina välgörarinnor, än i de
ömt moderliga omsorger hvarmed dessa omhäg-
nade de värnlöse.
Dock, hvem skuile ej känna medlidande med
dessa olycklige, då man i deras glasaktiga, på alli
uttryck beröfvade blickar så tydligt läste förlusten