kaliska fraserna sinsemellån alltför heterogena, modu-
lationerna onödigtvis öfverlastade och det hela saknar
fluss,. I afseende på metriken skulle man kunna
anmärka, att komponisten stundom gjort jamber till
trocheer. Afven i Tåren är metern ej alltid riktigt
behandlad, hvilket dock egentligen faller öfversättaren
till last, hvilken stundom förblandat stafvelsernas qvan-
titet. För öfrigt kan man äfven på detta stycke till-
lämpa hvad som blifvit sagdt om det föregående.
Uti En löfsal om hösten, duett för sopran och
alt, har författaren väl träffat den vemodiga resigne-
rande ton, som råder uti poemet; mellansatsen i D dur
bildar med sin ljusare färg en lycklig kontrast med
det föregående och efterföljande, hvarigenom taflan får
en lifligare kolorit.
Svanen har karakteristiska harmonier, men uti
melodien saknar man det Jjufva och smältande ut-
trycket i en svanesång,. — Det förefaller något be-
synnerligt, att författaren vid 40:de takten afbryter
de nyss började fjerdedels-figurerna i ackompanjeman-
get, hvilkas fortsättning i ref:s tycke skulle gjort en
god verkan. Imedlertid saknar denna sång ingalunda
sitt intresse.
;Drömmen, en fyrstämmig Notturno med kör, i
den erotiska stylen, är en både i melodiskt och har-
moniskt hänseende ganska intressant komposition. Den
serdeles skickligt och omsorgsfullt behandlade stämfö-
ringen bör, vid ett delikat utförande, gifva stycket
mycken effekt.
I Pleiaderna har författaren ännu en gång be-
gifvit sig till drömmarnes verld. Vi finna nemligen i
detta häfte )Drömmen och Novemberqvällen, tyen-
ne romantiska tonmålningar. Drömmen (text af
Beskow) uppenbarar en rik fantasi, som på de liksom
i vågor gående figurerna bär oss tns alt: romantische
Land,, der vi mötas af hvarjehanda dunkla fantasti-
ska gestalter, under det att den smekande melodien
med sina sirentorer hänför sinnet. Imedlertid sakna
vi den klarhet i tankarnes uppställning och följd, som
aldrig bör felas; likasom all verklighet bör vara bann-
lyst från konstens område och endast skenet herrska,
så bör äfven det dimmiga, det otydliga, som plögar åt-
följa en dröm, ej verkligen inhölja den musikaliska
målningen deraf, utan endast såsom en lätt, genom-
skinlig slöja omgifva det hela, utan att beröfyva for-
men något af dess klarhet. Vid närvarande tillfälle
hade detta i synnerbet bordt tillämpas, då detsnarare
erotiska än mystiska poemet eger klarhet och gratie,
såsom fallet är med flertalet af Hr v. Beskows dikter.
Novembergvällen är en energisk, karakterfull skil-
dring af en stormig höstafton. Hvarje markeradt mo-
ment i dikten finner i musiken ett lyckligt träffadt
motsvarande uttryck, t. ex. vid orden: när höststor-
men bhvioer — ett ganska intressant stäle. Äfven
nar författaren med mycken takt anbringat ett förän-
iradt ackompanjemang till 2:dra strofen, der textor-
len hafva en olika karakter med dem i första. Dock
var den stränghet, hvarmed författaren här följt tex-
en, vållat, att tonbehandlingens sjelfständiga hållning
vär och der måst uppoffras, och att styckets musika-
iska del egentligen måste hemta sitt sammanhang f; ån
less poetiska. — Ett förvillande tryckfel förekommer
Då pag. 13, 3:dje takten i ackomparjementet, der si-
ta fjerdedelen bör heta ces i stället för c.
Emmas stjerna är en genom sitt oskuldsfulla be-
jag ganska intagande komposition.
De fyra återstående sångerna i detta häfte tyckas
ara tillfällighetspjeser ur hofsferen. Ett par af dessa
ro imedlertid ganska lyckade, hvilket sällan plär va-
a fallet med dylika lojala ingifvelser: Den fjerde
uli 4822, i Aachen — Tenorsolo med manskör —
r dock föga betydande, ehuru den, utförd med en
tark kör, ej torde sakna sin effekt.
Norsk sång till H. K. H. Kronprinsenp (d. 24
wug. 4824 i Christiania) är en frisk och behaglig
omposition, med lätta, flytande melodier.
Till H. K. H. Prinsessan Sophia Albertinar.
Jenna sång är en Åltsolo med kör, och bör taga sig
äl ut, då den sjunges af en djup och fyllig altstäm-
a. Vid orden: Så än en glans af Wasas dag
;rekomma intressanta imitationer mellan sången och
ckompanjemangets öfverstämma; äfven är kören sär-
eles väl arbetad.
Vaggsång, tillegnad Hertigen af Skånen. Man
neer här väl icke någon vaggvisa, men deremot en
tmärkt vacker sång, hvars smakfulla melodi och lätta
fmmetriska tonbyggnad, enligt vår tanke, försäkra
en om ett blard de första rummen i båda samlin-
arne. —U—
a a I NA AR SA