kaliska fraserna sinsemellån alltför heterogena, modulationerna onödigtvis öfverlastade och det hela saknar fluss,. I afseende på metriken skulle man kunna anmärka, att komponisten stundom gjort jamber till trocheer. Afven i Tåren är metern ej alltid riktigt behandlad, hvilket dock egentligen faller öfversättaren till last, hvilken stundom förblandat stafvelsernas qvantitet. För öfrigt kan man äfven på detta stycke tilllämpa hvad som blifvit sagdt om det föregående. Uti En löfsal om hösten, duett för sopran och alt, har författaren väl träffat den vemodiga resignerande ton, som råder uti poemet; mellansatsen i D dur bildar med sin ljusare färg en lycklig kontrast med det föregående och efterföljande, hvarigenom taflan får en lifligare kolorit. Svanen har karakteristiska harmonier, men uti melodien saknar man det Jjufva och smältande uttrycket i en svanesång,. — Det förefaller något besynnerligt, att författaren vid 40:de takten afbryter de nyss började fjerdedels-figurerna i ackompanjemanget, hvilkas fortsättning i ref:s tycke skulle gjort en god verkan. Imedlertid saknar denna sång ingalunda sitt intresse. ;Drömmen, en fyrstämmig Notturno med kör, i den erotiska stylen, är en både i melodiskt och harmoniskt hänseende ganska intressant komposition. Den serdeles skickligt och omsorgsfullt behandlade stämföringen bör, vid ett delikat utförande, gifva stycket mycken effekt. I Pleiaderna har författaren ännu en gång begifvit sig till drömmarnes verld. Vi finna nemligen i detta häfte )Drömmen och Novemberqvällen, tyenne romantiska tonmålningar. Drömmen (text af Beskow) uppenbarar en rik fantasi, som på de liksom i vågor gående figurerna bär oss tns alt: romantische Land,, der vi mötas af hvarjehanda dunkla fantastiska gestalter, under det att den smekande melodien med sina sirentorer hänför sinnet. Imedlertid sakna vi den klarhet i tankarnes uppställning och följd, som aldrig bör felas; likasom all verklighet bör vara bannlyst från konstens område och endast skenet herrska, så bör äfven det dimmiga, det otydliga, som plögar åtfölja en dröm, ej verkligen inhölja den musikaliska målningen deraf, utan endast såsom en lätt, genomskinlig slöja omgifva det hela, utan att beröfyva formen något af dess klarhet. Vid närvarande tillfälle hade detta i synnerbet bordt tillämpas, då detsnarare erotiska än mystiska poemet eger klarhet och gratie, såsom fallet är med flertalet af Hr v. Beskows dikter. Novembergvällen är en energisk, karakterfull skildring af en stormig höstafton. Hvarje markeradt moment i dikten finner i musiken ett lyckligt träffadt motsvarande uttryck, t. ex. vid orden: när höststormen bhvioer — ett ganska intressant stäle. Äfven nar författaren med mycken takt anbringat ett föräniradt ackompanjemang till 2:dra strofen, der textorlen hafva en olika karakter med dem i första. Dock var den stränghet, hvarmed författaren här följt texen, vållat, att tonbehandlingens sjelfständiga hållning vär och der måst uppoffras, och att styckets musikaiska del egentligen måste hemta sitt sammanhang f; ån less poetiska. — Ett förvillande tryckfel förekommer Då pag. 13, 3:dje takten i ackomparjementet, der sita fjerdedelen bör heta ces i stället för c. Emmas stjerna är en genom sitt oskuldsfulla bejag ganska intagande komposition. De fyra återstående sångerna i detta häfte tyckas ara tillfällighetspjeser ur hofsferen. Ett par af dessa ro imedlertid ganska lyckade, hvilket sällan plär vaa fallet med dylika lojala ingifvelser: Den fjerde uli 4822, i Aachen — Tenorsolo med manskör — r dock föga betydande, ehuru den, utförd med en tark kör, ej torde sakna sin effekt. Norsk sång till H. K. H. Kronprinsenp (d. 24 wug. 4824 i Christiania) är en frisk och behaglig omposition, med lätta, flytande melodier. Till H. K. H. Prinsessan Sophia Albertinar. Jenna sång är en Åltsolo med kör, och bör taga sig äl ut, då den sjunges af en djup och fyllig altstäma. Vid orden: Så än en glans af Wasas dag ;rekomma intressanta imitationer mellan sången och ckompanjemangets öfverstämma; äfven är kören säreles väl arbetad. Vaggsång, tillegnad Hertigen af Skånen. Man neer här väl icke någon vaggvisa, men deremot en tmärkt vacker sång, hvars smakfulla melodi och lätta fmmetriska tonbyggnad, enligt vår tanke, försäkra en om ett blard de första rummen i båda samlinarne. —U— a a I NA AR SA