MUSIK. Melodiska Pleiader. Andra häftet af svenska så ger med fortepiano-accompagnement, kor ponerade af E. Passy. Stockholm, J. C. He bom. . Svenska sånger för en och flera röster med fort piano-accompagnement, komponerade af Passy. Tredje häftet. Stockholm, J.J. Flod: Hr Passy har sedan en lång följd af år inom då nordiska konstverlden innehaft ett med rätta akta namn såsom solid pianovirtuos samt grundlig teore: ker och kontrapunktist. Afven såsom tonsättare h han varit ganska verksam, ehuru af hans dramatisl arbeten föga hittills kommit till allmänhetens känn dom; hans klaverkompositioner, bland hvilka vi ai märka en ganska väl arbetad konsert med orkeste äro mestadels publicerade utrikes. Deremot har ha härstädes utgifvit tre häften svenska sånger, af hvill de tvenne sednast utkomna äro föremålet för närvi rande granskning. Hr Passy tyckes med mindre iatresse bafva omfa tat det rent lyriska elementet än fast mera det episk. så vidt det inskränkta omfånget af ett sångstyck medgifver detta; ban skildrar heldre handling, bestän da situationer, än känslor, har mera styrka i harmq niens behandling än i melodisk uppfinning; derför har han lyckåts mindre i den elegiska än i balladst) len, eburu någon ballad uti ordets egentliga menin e förekommer här. På sin förmåga i denna genr har han gifvit lysande prof i ett föregåenda såsghäfte kalladt: Mustkalisk målning efter åtskilliga natur scenerp, ett arbete, som är mimdre bekaot än det för tjenar, hvartill måhända den i ref:s tycke föga lyck ligt valda titeln betydligen bidragit. I denna samlin finner man Kolarflickan i Skogens, en kompositior hvars träffande uppfattning samt rika och lifliga ko lorit göra den till ett mästerstycke i sin väg. Des föredrag erfordrar imedlertid, helst i ackomparjeman get, en betydlig teknisk firdighet. Äfven Vallgos senp, i samma bähte, är en ganska förtjesstfull kom position, hållen i en mera naiv styl; båda omgifva af den egendomliga dager, som karakteriserar del nordiska romantiken. I förevarande båda häften har författaren likalede flera gånger anslagit denna ton, ehuru j alltid mec samma lycka som förut. Han har här någongår; alltför samvetsgrannt följt diktens vändningar, hvar igenom den musikaliska formen förlorat något af sir sjelfständighet. Ty ehuru den musikaliska formen böl vara inperligen sammansmät med den poetiska, få: dess existens dock ej bero af denna; båda böra öm: sesidigt förklara, höja hvarandra, men äfven hvar fö: sig ega totalitet.) Dessa anmärkningar kunna i synnerhet tillämpas på oNymphea alban och Tåren (båda i Sånger:an) Härvid bör imedlertid ej förbises, att de båda dikterna icke lämpa sig för musikalisk behandling: den förra är en parabel med sin tillämpning, och tillhör sålsdes mera förståndets område än favtasiens, hvilket även till en viss grad kan sägas om den sednare, hvars föga lyckade öfversättning (efter Moore) dessutom lagt lera hinder i vägen för komponisten. I Nymphax albas, som är tvåstämmigt behandlad, äro de wmusicitativet, deklamatoriet m, m, härvid ej komma i fråga, förstås af sig sjelft.