MUSIK.
Melodiska Pleiader. Andra häftet af svenska så
ger med fortepiano-accompagnement, kor
ponerade af E. Passy. Stockholm, J. C. He
bom. .
Svenska sånger för en och flera röster med fort
piano-accompagnement, komponerade af
Passy. Tredje häftet. Stockholm, J.J. Flod:
Hr Passy har sedan en lång följd af år inom då
nordiska konstverlden innehaft ett med rätta akta
namn såsom solid pianovirtuos samt grundlig teore:
ker och kontrapunktist. Afven såsom tonsättare h
han varit ganska verksam, ehuru af hans dramatisl
arbeten föga hittills kommit till allmänhetens känn
dom; hans klaverkompositioner, bland hvilka vi ai
märka en ganska väl arbetad konsert med orkeste
äro mestadels publicerade utrikes. Deremot har ha
härstädes utgifvit tre häften svenska sånger, af hvill
de tvenne sednast utkomna äro föremålet för närvi
rande granskning.
Hr Passy tyckes med mindre iatresse bafva omfa
tat det rent lyriska elementet än fast mera det episk.
så vidt det inskränkta omfånget af ett sångstyck
medgifver detta; ban skildrar heldre handling, bestän
da situationer, än känslor, har mera styrka i harmq
niens behandling än i melodisk uppfinning; derför
har han lyckåts mindre i den elegiska än i balladst)
len, eburu någon ballad uti ordets egentliga menin
e förekommer här. På sin förmåga i denna genr
har han gifvit lysande prof i ett föregåenda såsghäfte
kalladt: Mustkalisk målning efter åtskilliga natur
scenerp, ett arbete, som är mimdre bekaot än det för
tjenar, hvartill måhända den i ref:s tycke föga lyck
ligt valda titeln betydligen bidragit. I denna samlin
finner man Kolarflickan i Skogens, en kompositior
hvars träffande uppfattning samt rika och lifliga ko
lorit göra den till ett mästerstycke i sin väg. Des
föredrag erfordrar imedlertid, helst i ackomparjeman
get, en betydlig teknisk firdighet. Äfven Vallgos
senp, i samma bähte, är en ganska förtjesstfull kom
position, hållen i en mera naiv styl; båda omgifva
af den egendomliga dager, som karakteriserar del
nordiska romantiken.
I förevarande båda häften har författaren likalede
flera gånger anslagit denna ton, ehuru j alltid mec
samma lycka som förut. Han har här någongår;
alltför samvetsgrannt följt diktens vändningar, hvar
igenom den musikaliska formen förlorat något af sir
sjelfständighet. Ty ehuru den musikaliska formen böl
vara inperligen sammansmät med den poetiska, få:
dess existens dock ej bero af denna; båda böra öm:
sesidigt förklara, höja hvarandra, men äfven hvar fö:
sig ega totalitet.)
Dessa anmärkningar kunna i synnerhet tillämpas på
oNymphea alban och Tåren (båda i Sånger:an)
Härvid bör imedlertid ej förbises, att de båda dikter-
na icke lämpa sig för musikalisk behandling: den förra
är en parabel med sin tillämpning, och tillhör sålsdes
mera förståndets område än favtasiens, hvilket även
till en viss grad kan sägas om den sednare, hvars fö-
ga lyckade öfversättning (efter Moore) dessutom lagt
lera hinder i vägen för komponisten. I Nymphax
albas, som är tvåstämmigt behandlad, äro de wmusi-
citativet, deklamatoriet m, m, härvid ej komma i
fråga, förstås af sig sjelft.