emot på det tydligaste visar, huru föga Wärtembergs grundlag har att betyda, är frågan om tryckfriheten. 28 G säger: Pressens frihet och bokhandelns skola ega rum i deras fulla viddp, och i sjelfva verket hade Wärtemberg till och med sedan 4847 varit i åtnjutande af tryckfrihet. Det oaktadt hafva vi nu censur. Jag vill icke inlåta mig i tvisten derom, huruvida tyska förbundet (det vill alltså säga de tyska furstarne) kunna, efter godtycke, skjuta bresche på de serskilda staternas konstitutioner, fastän detta bestrides af alla sjelfständiga publicister; jag vill blott låta följande factum tala. Den 20 September 1849 läto de tyska furstarne, genom sina sändebud, fatta de beryktade Bestuten i Carlsbad;, genom hvilka bland annat äfven censuren blef införd öfver hela Tyskland. Dessa beslut fattades enhälligt, och serskildt hade äfven Wöärtembergska sändebudet fått föreskrift att biträda dem. Men fem dagar derefter besvor konungen högtidligt den wärtembergska grundlagen, hvilken, såsom ofvanföre blifvit visadt, garanterade tryckfriheten. Ytterligare hafva de, l:kaledes under Wärtembergs medverkan, fattade förbundsförsamlingens beslut af 41832 och 4834 skjutit sådana brescher i wärtembergska grundlagen, att den i alla förståndiga och med sakförbållanderna bekanta mäns ögon icke mera anses såsom en borg för friheten, utan blott ännu såsom en äreport för konungen, den servilismen med sin hycklade fosterlandskärlek jemt putsar upp och utsirar. Jag kunde vppräkna ännu en lång följd af facta: hurusom den wirtembergska regeringen, framför alla andra, yrkade på upphäfvandet af den tryckfrihet, som storhertigen af Baden år 4832 infört i sitt land: huruledes hon afsatte den berömde skalden Uhland, som tillhörde oppositionen, från dess professorstjenst vid universitetet i Täbingen, emedan han icke ville afsäga sig sin plats i kammaren: buruledes korruptionsoch skräckmedel varit använda emot oppositionen; men jag fruktar att alltför mycket taga er sktade tidning i anspråk för mitt lilla fåderneslands intressen. Också har jag endast af det skälet tillåtit mig falla besvärlig med denna skrifvelse. emedan stillaståendets män så gerna oeh så ofta afspisa fordran på fasta garantier för folkens rättigheter med hänvisningen på välsignelsen af en ppatriarkalisk styrelse, och i detta afseende i Tyskland företrädesvis peka på Wärtemberg. Just i Wärtemberg finnes en ganska bestämd opposition, som förfäktar precist samma politiska grundsatser, som de, till hvilka Aftonbladet bekänner sig. Om också det wärtembergska landtbruket har all orsak att vara belåtet med regeringen, så äro dock boskapsskötsel ech politik så olika saker, att man kan prisa den ena och likväl ogilla den andra. Sälunda visar sig det öfverdriivet stora beröm och pris, som bestås konungen i Wärtemberg, dels såsom en bekräftelse af den gamla satsen: Praesenlia minuit famama, dels såsom en sorglig bekräftelse på huru illa det står till i andra tyska stater, då Wärtemberg kan åberopas såsom mönster. För öfrigt tillåter jag mig vid detta tillfälle, att försäkra alla Svenskar, som hylla de liberala politiska åsigterna, att deras strid för reformens sak redan af det skälet väcker lifligt deltagande 108 Oss Tyskar, att lika tänkesätt i afseende på Ryssland lifvar Svenskar och Tyskar, och att wi sanska väl inse huru vigtigt det är, att Rysslands! nflytande stäckes i vårt grannskap; isynnerhet mm, i dess ställe, trädde ett fritt och förbrödradt Skandinavien. Måitte svenska folket nu för vår olitiska frihet blifva, hvad det för tvenne årbuaIraden sedan, under den store Gustaf II Adolf, var för vår religiösa frihet: en stark och trogen vän. Wärtemberg. En Schwabare. I