HUT eh SKON Ide, al ljuset vackt,
j Genom mörkret bryter oförskräckt.
Räck mig, syster! derför mildt din hand,
Ett vi blifve sen i dikt och bandling,
O, då skall ej tidernas förvandling,
Slita sönder detta rosenband,
Som förenar norden — till ett land.
Klinga lyra, och försona skönt
Hvad vi brutit och vårt hopp förklara;
Hjertats frågor oss i klang besvara,
Och, med lagerkronan sjelf bekrönt,
Kläd vår framtid du i ljus och grönt.
De prosaiska skizzerne äro följande: En Dröm,
Assistens-kyrkogården, grafvens lyx och grafvens
fattigdom, Veteranen, Ett anlag, Christusbilden och
Gossen, en scen i Christiansborgs slott, Tankar i
Thorwaldsens verkstad, Den Kongl. Theatern, Be-
söket hos Oehlensehläger, Danska folket, Bref till
en hemmavarande vän, Slafven, Kedjan, Strödda
tankar. af Bolberg, Utflygter. Åtskilliga af dessa
skizzer hafva varit införda i Aftonbladet, såsom
allmänheten utan tvifvel påminner sig.
I vårt tycke intaga Grafvens lyx och grafvens
fattigdom) samt Kedjan första rummet ibland
dessa berättelser. En djup rörelse genomandas
isynnerhet det första af dessa två. Man föres till
den olyckliga, ädla flickans, den döda dottrens
obemärkta graf på kyrkogården, med all den in-
nerliga känsla af vemod, som ett oskyldigt lidan-
de offer alltid väcker. Man är nästan på väg att
genomträngas af ett demokratiskt rättvist hat
emot dessa förnäma vållustingar, som afplocka
menniskor från lifvets stängel och ur sina famil-
jers krets, med samma liknöjda köld, som en lät-
ting afplockar en blomma från en parterr och till
tidsfördrif sätter i sitt knapphål. Men denna
känsla af afsky stegras ännu mer då man straxt
derefter föres till en annan grafkulle, prydd a!
ett herrligt monument och omgifven af alla de
emblemer smickret alltid har til bands för de
lyckliges och förnämes räkning. Här får man läsa,
att den döde, väl icke alldeles varit ,Guds son, som
Gud fader nu i sin förtjusning återtagit i sina ar-
mar, men dock någonting föga mindre. Den förevi-
gade odödlige, som hvilar under gra:kullen, är dock
i sjelfva verket ingen annan än den förut omtala-
de olyckliga flickans förförare, ett litet brott, som
ingen påminner sig, troligen ibland annat äfven
derföre, att man icke bade mera skäl att minnas
det, än tusen andra dylika, vidlådande den före-
vigade och hvilket följaktligen skulle blifva för
långtrådigt att af loftalaren vidröras:
Kedjan, innefattar en anekdot från konung
Christian V:s tid och rör det ryktbara slaget vid
Kiögebugt. En betydlig afdelning af den fisndtli-
ga svenska flottan låg här i närheten af sjeliva
Köpenhamn. Kung Christian, som befann sig på
stranden, ville gerna genom någon diversion för-
må den farliga gästen att aflägsna sig, men han
hade ingen flotta till hands i grannskapet. Han
kallar då till sig den tappre Nils Juel, känd så-
som Danmarks dåvarande störste sjöbjelte. Ko-
nungen meddelar Juel sina tankar. Denne, brin-
nande af stridslust, önskar ingenting högre, än att
få komma i handgemäng med Svenskarne. Lk-
väl finnas nu endast några obetydliga krigsskepp,
(utgörande den lille Thorsingeeskadern). Konung
Christian ville icke se dem uppoffrade, han gif-
ver derföre sin amiral sträng befallning att icke
inlåta sig i någon egentlig strid. Juel aflägsnar
sig. Efter några timmars förlopp få konungen
och hans hoffolk, som bida på stranden vid Kiö-
gebugt, höra en förfärlig kanonad ifrån hafvet.
Chistian börjar frukta, att den heilefrade amiralen
icke förmått styra sig, utan öfverträdt det kung-
liga förbudet. Så högt än konung Christian vär-
derade, nästan som vän älskade Nils Juel, gick
det likväl icke an att låta exempel af olydnad
inrita sig ibland undersåtare. På en gång upp-
bragt och sorgsen, svor han derföre i sina hof-
mäns närvaro, att derest amiralen verkligen felat
emot sina undfångna ordres skulle konungen, om
han återfick Juel lefvande, fästa en kedja om hans
hals och låta hänga honom i det högsta bokträd
i Danmnrk. Imedlertid ökas bullret ifrån sjösi-
dan och ingen kan vidare draga i tvifvel, att ej
en verklig sjödrabbning föregår. Horizonten in-
sveper sig i krutrök, men kanonaden aflägsnar sig
åt skånska landet till. Konungen, betagen på en
sång af trötthet, sorg och häpnad, nedlutar sig
till en orolig slummer. Han kunde dock icke
sofva, utan tilllgringade natten uppkrupen på en
af daggen fukti? sten på sjelfva hafsstranden. I
dagbräckningen synes ett krigsfartyg med danska
vimplar skynda mot seeländska kusten. Konungen
uppstiger och stirrar med förvåning på den ovän-
lade synen. Fartyget anlöper kusten och hem-
bär konungen underrättelsen om en stor sjöseger,
som Nils Juel utfäktat till danska vapnens ära.
FHjelten sjelf störtar till sin konungs fötter; han
hade brutit mot sin monarks tydliga föreskrift.
Konung Christian, för att hålla sitt ord, hänger
en kedja om Juels hals — nemligen sin egen e-
lefanterordenskedja af guld och ädla stenar.
De öfriga styckena hafva till största delen äf-
ven sina serskilda förtjenster. Isynnerhet anslår
Veteranen,, berättelsen af en stympad sjöman.
vilken Albano sjelf under en promenad vid fä-
stet Tre kronor på Köpenhamns redd personligen
räffar och hvilken varit med i det sjöslag, som
Danskarne den 2 April 4804 lefvererade emot
ingelsmännen, och der de med en tapperhet, som
ränsade till underverk, värnade sin buvudstad
mot sjöhbjeltar, sådana som Parker och Nelson,
ch emot en genom krigsskeppens antal mång-
lubbelt starkare fiende. Skönt inflätar sig i den-