SA
(Insändt.)
Några ord angående utkastandet af begrafnings-
och krönings-penningar.
Vi hafva väl sett några gamla, dåraktiga plägseder,
afskaffas; men man borde kunna våga hoppas, att
blifva befriad ifrån många andra. Ibland sådana för-
tjenar serskildt nämnas bruket att utkasta begrafnings-
och krönings-penningar: ett gammalt bruk, som egent-
ligen lärer åsyftat att ådagalägga den aflidne eller
krönte konungens frikostighet. Såsom sådant kan det
fordomdags hafva varit mycket omtyckt, men att det
i våra upplystare tider ännu skall existera, det är i
sanning opassande. Det säger sig sjelft, att en mängd
sysslolöst folk skall samla sig, för att slåss om de ut-
kastade slantarna. Hvem har icke hört berättelsen
om de rysliga uppträden, som förut förefallit vid dy-
lika tillfällen, sönderskurna händer, uppfläckta munnar,
nertrampade barn, o. s. v.? Säkert har detta bruk
redan vållat menniskolifs förspillande, och det kommer
kanske att än en gång medföra flera. Då det kostar
så mycket att hålla polis och stadsvakter för att upp-
rätthålla ordningen, så tyckes det ock vara bra onö-
digt att utkasta penningar för att störa den. Om
detta bruk skall anses såsom ett bevis på kunglig fri-
kostighet, så vore det ju mycket bättre att utdela dos-
sa penningar till stadens fattiga, hvilka sedan kunde
sälja sina slantar för mer än de äro värde, åt dem
som önskade att ega ett sådant mynt, till minne af
den tilldragelse, för hvars skull det präglades. Som
de nu utdelas, kan man knappt antaga att en tionde-
del af dem, som erhålla penningarnpa, äro verkligt fat-
tiga. -f-t.