Hvad skall jag säga?, Lyd edert bjertas röst! Darra icke Hedvig om ni svurit en annan trohet, så frukta ej at! omtala det för mig, jag vill då aflägsna migp.. Mitt bjerta är fritt! ,Fritt! Då stannar jag qvar! Hedvig, unnar n mig det hopp att jag ej är likgiltig för er? Likgiltig? O nejl Tack, tack, för detta ord, och han slöt hen nes hand i sin: Och nu det sista, afgörande vill ni bli min? Fiickan dolde sitt högt rodnande ansigte i der mjuka handen. På mig beror det ju icke, sva rade hon blygt, om min morfar bifaller..... Då Hedvig ? Då, skall jag — lyda honom! Ni älskar mig då? — Ja, eller nejl härvi sloz ban sin arm kring hennes lif. O! släpp mig, släpp mig! pIcke förrän ett af dessa ord gått öfver edra läppa Det kommer någon. För Guds skull! låt mig gå! Aldrig! ,Det är kanske morfar! yHan skall icke vredgas. Ja, eller, nej ? Nåväl då! Jab Vid detta ord ryckte hon sig ur ynglingens fam och ilade ut, i det nästgränsande rummet. Hon är min! ropade den lycklige, jublande och sjönk i ljufva drömmar. God afton, herr filosofie-magisterln klingade ej välbekant röst i hans öra och gubben Holmer anlete blickade emot honom: Faderl sade Berg, utom sig af fröjd, oc tryckte den åldrige till sitt bröst, hon älskar mig! Hvem ? ,Hedvig! Hedvig! — Vill ni gifva mig henne? Redan vid vårt afsked gaf jag mitt bifall, oc det ryggar jag ej nu. Blif hennes make, och m himlen skänka er all sällhet; det är min varm önskanp, svarade gubben vänligt. Gud välsigne er, faderl