ALCHYMISTEN. )
AF
C. F. A.
Med blandade känslor hade Berg åhört berät
telsen. — Fastän hans underläpp någon gång kru:
sades af ett lätt leende, kunde han icke neka, at
han kände sig förvånad. Denna känsla stegrade:
allt mer och mer.
Huru är det väl möjligt,o tänkte han för si
sjelf, att en man med Holmers klara och ljus:
förstånd kan tro på något dylikt?
Nå väll sade gubben, efter en stund, hvac
säger ni?n
Det ni omtalade var underbart,, svarade yng
lingen, halft förvirrad, omen, men...
Fortsätt!
Jag skulle vilja säga med Stagnelius: histo
rien sällsam är, men månne sann! — Tro ej,
fortfor Berg hjertligt, då han såg att Holmers an
lete uppfammade, tro ej att jag betviflar edr
ord. — Jag menar blott, att ni sjelf kan var
bedragen! Olyckor och qval hade fört er far til
svärmeriets gräns. Han hade sett huru mycke
guldet förmår i denna verld, och i ett slags be
fusning började han studera en mängd böcker ie
förvirrad vetenskap. Hans tankekrafter afmatta
des och förslöades af dessa forskningar och ha
fattade en fix id om ett högre bistånd. Doc
voro hans fel ursäktlige: — men att ni, — för
låt mig, om mitt språk sårar er! — kan del
dem, det är obegripligt.n
Jag anade detta svar,, sade Holmer lugnt, oc!
det förvånar mig ej. — Utgången skall bäst visa
) Så A. B. JA 90 och 914.