var, innan kort, vid Holmers boning. — Lätt och
nästan smygande gick han trappan uppföre och
öppnade dörren. — Det var mörkt i rummet, mer
hans öga jigenkände ändå den smärta, smidiga
sestalt, som ilade mot honom.
,Mamsell Hedvig! hviskade han sakta, för-
skräcks ej, det är en gammal bekant; Erik Berg !
Ah, det är ni! Hvilken glädje för, — för min
morfar.
Ni misstycker då min ankomst?
Jag? O nej! tro icke det. — Om ni visste,
... hOR tystnade förläget.
Fortsätt, hulda Hedvig!
Men den unga flickan teg. Hur ledsamt, sade
hon slutligen, att morfar just nyss skulle gå utn.
Jag är nästan glad deråt!
Glad, herr Berg?
Ja, emedan jag hade några ord att tala med er.,
Med mig?
Alldeles! Men bör mig lugnt; var lika god,
som ni är skön .....
Jag hör att ni ej glömt smickra.
Jag bar ständigt varit en vän af öppenhjertig-
heten, fortsatte den unge mannen, och föraktar
hvarje omsvep. Gör jag ej rätt deri? Ni deler
ju min mening?
,Om jag gör det? Jal
Skulle ni väl misstycka om jag, i förlitande
på våra likartade tänkesätt, yppade något för er ?a
,Jag förstår ickep.....
O! ni gör det helt säkert.
Välan! Jag skulle ej misstycka det!
Så hör då min bekännelse: jag älskar er! —
Jan, fortfor han innerligt, jag älskar er varmt
och trofast.