At —
Min morfar är hemma,, blef svaret, behagar
ni stiga inl
,Således hans dotterdotter,, tänkte ynglingen
och tillade med innerlig fröjd: Gud vare lof, att
jag återfann henneln .
Inom få sekunder satt han, hjertligt välkomnad
af den gamle, och samspråkade förtroligt med ho-
nom.
Snabbt och glädtigt förgick aftonen, och den
unge mannens anspråkslöshet och behagliga sätt
kunde ej annat än intaga de båda.
,Tack för en nöjsam afton, och kom snart till-
bakal sade gubben vid afskedstagandet och tryck-
te uppriktigt den framräckta banden. Hvad dot-
terdottern angår, så sade hon intet, men hon tänk-
te detsamma som morfadren: kom återl
Dag efter dag blef Erik Berg en mer och me
välkommen gäst i det Holmerska huset. Viskul
le verkeligen tala osanning, Om vi ej sade: at!
kärleken var den förnämsta driffjädern till desss
täta besök. Dock var det ej utan intresse, som
ynglingen lyssnade till den svärmiska gubben:
samtal.
En kulen och regnig afton, då Berg, trotts de
fula vädret, hade begilvit sig till den välbekant:
boningep, träffade ban endast morfadren hemma
Denne var, mer än vanligt, besynnerligt stämd
Vänligt emottog han den ankommande och dro;
honnm, tätt bredvig sig, framför den munter
sprakande eldbrasan.
Ett Herrans väder,, sade yrglingen och värm
de sina däfna bänder vid lågan.
Gubben nickade bejakande.
Mamsell Hedvig är väl ej ute, boppas jag?