At — Min morfar är hemma,, blef svaret, behagar ni stiga inl ,Således hans dotterdotter,, tänkte ynglingen och tillade med innerlig fröjd: Gud vare lof, att jag återfann henneln . Inom få sekunder satt han, hjertligt välkomnad af den gamle, och samspråkade förtroligt med honom. Snabbt och glädtigt förgick aftonen, och den unge mannens anspråkslöshet och behagliga sätt kunde ej annat än intaga de båda. ,Tack för en nöjsam afton, och kom snart tillbakal sade gubben vid afskedstagandet och tryckte uppriktigt den framräckta banden. Hvad dotterdottern angår, så sade hon intet, men hon tänkte detsamma som morfadren: kom återl Dag efter dag blef Erik Berg en mer och me välkommen gäst i det Holmerska huset. Viskul le verkeligen tala osanning, Om vi ej sade: at! kärleken var den förnämsta driffjädern till desss täta besök. Dock var det ej utan intresse, som ynglingen lyssnade till den svärmiska gubben: samtal. En kulen och regnig afton, då Berg, trotts de fula vädret, hade begilvit sig till den välbekant: boningep, träffade ban endast morfadren hemma Denne var, mer än vanligt, besynnerligt stämd Vänligt emottog han den ankommande och dro; honnm, tätt bredvig sig, framför den munter sprakande eldbrasan. Ett Herrans väder,, sade yrglingen och värm de sina däfna bänder vid lågan. Gubben nickade bejakande. Mamsell Hedvig är väl ej ute, boppas jag?